Kanske är det så överskådligt att antalet konstärstyper kan reduceras till tre med avseende på inriktning och ståndpunkt. Den första är då modernisten, alltid benägen att måla sina tavlor. Tavelmålandet är en lika inbiten åkomma som storfiskarens längtan efter vattendragets brus. Och med kärleken följer innerligheten; det skall vara något särskilt i mmmåålerrrriettttt. Nå, så har vi motpolen den socialkritiske som gör relationella projekt gärna i förortsmiljöer och som undviker målandet (som för denna är ”djupt problematiskt”) och istället dokumenterar med video. Här har vi som ömsom fokuserar och ömsom undersöker samt ställer viktiga frågor om angelägna samhällsproblem. Men vi har också en tredje sort, nämligen den halsbrytande kombinationen av dessa två. En modernist som inte är särskilt måleribenägen, men fullständigt öppen för konstens många möjligheter och som gärna gör projekt och har en mångfald åsikter huvudsakligen personligt sammantänkta. Man bör, när man rör sig i konstvärlden hålla utkik efter dessa varianter och ihågkomma att det bor en liten modernist i fler än man först skulle tro. Det är som skalden skriver: ”Det ordnar sig aldrig”.
Att måla är för övrigt en mycket rolig sport och jag utövar den dagligen. Enkom för detta tillfälle har jag producerat ett stycke bättrat men självständigt arbete:
Utan titel (Anaxagoras) 2005 Rehnberg & Vilks