Boken ”Hur man blir samtidskonstär på tre dagar” fortsätter att uppröra en del recensenter. På Norrköpings Tidningar har Maria Andersson blivit bekymrad. Hela texten här. Hon menar t ex:
”Recepten på hur man kan skapa konstprojekt på ett sådant sätt att konstvärlden kommer att ta till sig dem är riktigt provocerande. Om syftet endast vore ironi, så låt gå, men författarna understryker att textens huvudsyfte är att få fram samtidskonst av hög kvalitet. Jag undrar vad det är för mening med konst som är gjord efter mall? Knappast att driva konsten framåt. ”
Vad Maria Andersson missar är att konsten redan görs efter mall, men oorganiserat och med intuition. Det blir bättre gjort om det görs medveten. Driver det konsten framåt? Ja, det kan det göra, eftersom konsten inte handlar om att göra ett eller annat konstprojekt (dem har vi alltför många av redan) utan att kunna bedriva sin verksamhet under längre tid och med rimliga villkor. Sådant ger långt bättre möjligheter till att åstadkomma något som är intressantare än dussinprojekt. Och man skall förstå att insikten om dussinprojektet är förutsättningen för att kunna lämna det.
Och här är lite mer bekymmer:
”I överflödet av all ironi glömmer författarna också något ganska viktigt: Om (och jag säger om) vem som helst idag, som har förmågan att följa en strategisk modell, kan bli en framgångsrik samtidskonstnär – vad händer då med konsten?”
Det glömde vi för övrigt inte, redan på första sidan i inledningen tar vi upp denna ganska självklara synpunkt. Och jag kan lugna Maria Andersson och andra som oroar sig för detta. Det kommer inte att ske, konstvärldens medlemmar är djupt konservativa och endast ett fåtal kommer att förmå sig till att bli strategiska. Det här är egentligen bara en version på den gamla klyschan ”tänk om alla gjorde så, hur skulle det då bli”.
”Men ironin som till en början är ganska rolig går ibland för långt och efter en stunds läsning smyger sig bitterheten in mellan raderna. ”
Ironin är nödvändig, varken jag eller Schibli säljer våra själar till postironin. Men det är en romantisk ironi, alltså skriven som ett dubbelt perspektiv. Vi tar faktiskt inte ställning till om det är bra att det är som det är. Och därför blir också påståendet om bitterheten något som springer fram ur författarens egen fantasi. Minst av allt är vi bittra.
Den genomgående kritiken av Nimis har varit: ”Tänk om alla gjorde så”. (foto: James Hartman)
Tänk om alla kritiserade Nimis så!