Konsten som förvridning och besmutsning
Boris Groys har skrivit en artikel ”Kropparna i Abu Ghraib” som publicerats i svensk översättning (Site 15:2005). Texten förmedlar några intressanta synpunkter på terrorismens väsen.
Boris Groys i föreläsningstagen
Terroristen, säger Groys, kännetecknas av sin värdighet. Hans död är välregisserad och hänvisar formelaktigt till Allah. Detta är ett offer som är svårt att bemöta från väst. Ty, skriver Groys, vad som kännetecknar väst är bristen på värdighet. Genom att allt görs till föremål för offentlig nyfikenhet blir alla framträdande personer smutskastade, förlorar konstant sin värdighet. Ovärdigheten är också ett tema i konsten: ”Vi kan utan vidare uppfatta avantgardet som en ständig förvridning och besmutsning av bilden av den värdiga människan.” Konstnären lever i ett tillstånd av permanent nederlag och misslyckande och förråder sig själv på radikalast möjliga sätt. En, som Groys menar, extremt exotisk synpunkt på väst sedd ur andra kulturers perspektiv.
Groys menar också att västs förklaringsmodeller har kommit till korta när det handlar om att förstå terroristerna motiv. Han avvisar ekonomi och psykologi som förklaringsmodeller. Slutsatsen blir att terrorismen inte kan mötas med ett motoffer. Och här kommer Groys originella slutsats. Usama Bin Laden framträder alltid värdigt på sin video. Men några soldater i Abu Ghraib (de får tydligen representera väst) har verkligen kommit med ett motoffer: med ”video mot video”, alltså ett bisarrt motoffer. Inte nog med detta, Groys vill också se att bilderna från Abu Ghraib-fängelset ”i första hand är konst – och typisk samtidskonst”. Groys för fram tesen att terroristen inte är beredd att offra sin värdighet – vilket alltså väst gör i parti och minut.
Groys text är tänkvärd men han låter det nog fara iväg lite väl långt. Vad han inte tycks tänka på är att det trots allt finns plats för värdighet också i väst. Konsten och vetenskapen är värdiga institutioner. Konsten kan ha problem att upprätthålla sin värdighet i samtiden eftersom den systematiskt försöker göra sig extrem, men det är välkänt och har hittills lett till att värdigheten kommer in när konsten blir historisk. Och den offras inte. Den väsentliga skillnaden mellan terroristisk fundamentalism och västlig smutskastning finns naturligtvis i att man i väst långtgående kan ifrågasätta något.
Groys menar att det finns en tydlig likhet mellan händelserna i Abu Ghraib och Wieneraktionismen (främst Hermann Nitsch och Otto Mühl). Likheten är slående, men det är naturligtvis inte fråga om konst. Wieneraktionismen, ehuru skandalöst provocerande, kunde, som all konst, redan från början luta sig mot konstens trumfkort, avancerad diskursbildning. Exekutörerna i Abu Ghraib hade ingen Dr Schilling (en av många som skrivit om saken) som kunde utlägga verkets konstteoretiska innebörder.
Groys avslutar sin artikel med att påstå att motoffret i Abu Ghraib kan förstås som ett erbjudande från väst att ”då kan vi ha kul tillsammans”. En slutledning som man nog får se som ett utspel i Baudrillards anda. Så skrevs den här artikeln också till ett seminarium om honom. Även teoretikerna tycks kunna ha kul tillsammans när de släpper sig lösa.
I varje fall kan vi igen konstatera att ”väst är bäst” och att resten av världen skall och bör läras upp enligt våra recept. Värdighet som inte kan ifrågasättas är något betänkligt, särskilt om den är förenad med makt och förtryck. Och det är rätt självklart, frågan är bara vilken taktik vi skall använda för att lättast besegra motståndarna.
Abu Ghraib: Uppläggning av kroppar
Aktion av Otto Mühl
Aktion med jesus av Hermann Nitsch
Himmler och Heydrich framträdde alltid värdigt
och utsattes inte för offentlig smutskastning
(inte förrän senare, då blev det annat)
