Del 82: Modernautställningen, mer superlativer

Ingen ände på hur bra Modernautställningen är. Här försöker jag filtrera essensen i det
Jelena Zetterström skriver i SDS den 1 mars 06.

Att ringa in samtidskonsten är i princip lika svårt som att definiera samtiden själv. På Moderna museet tillåts nu konsten vara precis så mångsidig som den är.

Ja, det brukar anses vara svårt att ringa ni samtidskonsten. Och just nu är den alltså mångsidig, vi får förstå att Zetterström ser detta som en samtidskvalitet. Skall man vara rätt, skall man vara mångsidig. Jag undrar förstås om den faktiskt är så mångsidig. Allt handlar om socialkritiken och startplattan med ”kön, klass, identitet och hierarkier” står väl kvar ehuru den har fått karaktären av political lite. Och skribenten väljer ett bra exempel:

Anna Wessmans ekorre, aktuell på Malmö konsthögskolas jubileumsutställning i höstas, som tydligt visar hur fokus flyttats från kollektiv ideologi till individ. Försiktigt men ettrigt viskar djuret fram sitt budskap om ett samhälle där varken klass eller kön sätter gränser medan demonstrationsplakaten intill gapar tomma.

Ja, vad brukar man säga. ”det kostar så lite”. Men unga konstnärer bör notera en viktig sak här. Kritikerna är för ögonblicket svaga för budskap som till intet förpliktigar (“avskaffa allt ont och gör världen rättvis”). Tag chansen, svagheten är säkert tillfällig. Eftersom Modernautställningen är föremål för många kritikers pennor är det inte svårt att dra ut vilka enskilda konstnärer som är de bästa. Ekorren, som jag personligen har mycket svårt för, ligger bra till då den behandlas positivt av ca 50 % av kritikerna. Hur som helst, recensenten är mycket tydlig om utställningen:

Och det är bra. Riktigt bra.

Därefter lovprisar Zetterström den rättvisa som hon menar vederfarits landsorten:

I huvudstadens lilla konstvärld blir du som konstnär inte ett namn förrän du lyckats i Stockholm.
Men också detta försöker Modernautställningen komma ifrån. Urvalet är varken baserat på geografi eller någon på förhand given idé om hur världen och konsten ser ut, utan på en kartläggning av vad som under de senaste fem åren visats på konsthallar och gallerier i landet som helhet.

Jag vet inte vad som kan ha farit i Zetterström i Stockholmsfrågan. Tror hon verkligen att konsthallarna i landsorten skulle vara befriade från Stockholmskomplexet? Som jag tidigare redovisat har vi den här fördelningen av konstnärernas hemvister:

Stockholm 62 %
Malmö 11 %
Göteborg 6 %
Landsorten 6 %
Berlin 6 %

Vakna, kära recensent och bejaka Stockholmsdominansen. Den är där, den är ofrånkomlig och den är detsamma som konstnärlig kvalitet. Utmärkt att gå på konsthögskolan i Malmö, men bäst är att sedan omedelbart ge sig av till huvudstaden, så gör de flesta konststudenter.


Den resliga kraften till trots, det hjälper inte med Turning Torso, i konsten
är Malmö fortfarande landsorten och Stockholm Stockholm

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 82: Modernautställningen, mer superlativer

  1. Klas skriver:

    Som jag tidigare kommenterat är jag inget fan av ekorren heller, intressant är dess placering på utställningen, man går i princip rakt på den efter det att man löst entréavgiften. Och är således det första verket man ser.

    Inte nog med att den enligt mig trycker ner en pk utopi i halsen på en, den är samtidigt omöjlig att undvika med dess placering. Bara en hastig tanke om Wessmans verk, som onekligen blivit omdiskuterat och upphöjt, så man får väl gratulera…

    Min Farmors gamla ekorre sitter tyst i bokhyllan, och den får gärna fortsätta vara tyst..

  2. Ulrika Erdes skriver:

    Skrattade gott när jag (med Vilks kommentarer om konstnärernas nuvarande tillhåll i minnet) läste den aktuella artikeln i Sydsvenskan. Drar mig även till minnes tio-i-topp-listan av svenska konstnärer i världen. Har Vilks månne en hemvistelse-bestämning på dessa i rockärmen?

  3. Lars skriver:

    Berlin
    NewYork
    Lund
    Berlin
    New York
    Stockholm
    Stockholm
    Berlin – 2005 / GB 2005 –
    Malmö
    Mamö / Stockholm / London

  4. Ulf Hedetoft skriver:

    Jo så är det.
    Människan är ett flockdjur. Så mycket är vi att hon hela tiden måste bevisa sin personlighet. Och jag lovar – den ligger inte i var man verkar utan var man syns.
    Kritiker är ju också flockdjur.
    Kritiker är ju också människor.
    Ja det är ju just vad dom är! – Sa ekorren.

    Sedan vet jag att man ser både Stureplan och Moderna från toppen av Turning Torso. Om man riktigt anstränger sig.
    Så liten är världen och så stort är Sverige.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.