Del 81: Modernautställningen – mer trend

Här är ännu ett bidrag till kartläggningen av frågan: Vad är samtidskonstens kvalitet? Och utgångspunkten är ännu det rika materialet som levereras kring Modernautställningen. Petter Lindgren som är poet och kritiker skrev i Aftonbladet den 18 feb 06:

Trots att många av verken i likhet med Pehrsons pappfigurer avspeglar terror och våld är attityden forskande och experimentell (ibland lekfull) snarare än ideologisk, vilket får samtidskonsten att (åtminstone i denna hopfösta och sorterade tappning) framstå som överraskande vital och medryckande. Allt finns kvar att göra, tycks den säga. Politiskt, socialt, konstnärligt.

Nog tydligt och generellt giltigt om man hårdrar det, det så seriösa och angelägna drar sig mot det lekfulla. Men detta är en viskning i saken, skulle man göra det i en större skala får man nog avtåga från Moderna. Vi skall ihågkomma att Moderna är ett organ för staten och det politiskt korrekta. Om konstnärerna fyllt lokalerna med Muhammedkarikatyrer – naturligtvis på ett forskande, experimentellt och lekfullt sätt – hade museet nog inte varit belåtet. Och inte kritikerkåren heller. Estetiseringen av den sociala kritiken är en känslig historia, ännu kan den bara antydas.

Anders Olofsson i Konsten, nättidskrift om samtidskonst, levererar följande intressanta synpunkt den 20 feb 06: Titlarna på stora samlingsutställningar kan ibland förefalla vara konsekvensen av en förlängd fredagsöl, så inte i detta fall. ”När är jag?” utgör en polemisk antites till den konventionella frågan ”Vem är jag?”, och bildar ett stabilt ramverk för hela utställningen.

Curatorns statement som under ett decennium ljungat genom konstvärldens många biennaler och väl ljuder ännu får här en törn. Och tendensen är att konstens bad guy pekas ut som curatorn.

Olofsson påpekar också att utställningen inte är enhetlig och avger om den saken omdömet: Denna spretighet har ett värde i sig.

Vad var det jag sade redan för ett år sedan: Neopluralismen kommer. Och här har vi en, nu rätt självklar, bekräftelse. Riktigt sant är det ändå inte. Samtidskonsten är enhetlig. Den samlar sig obevekligt kring den kära socialkritiken, tendenserna till utbrytning ur den härden är obetydliga (måleriet har tagit ett par procent i marknadsandelar). Men i alla fall: pluralism är kvalitet.

Olofsson konstaterar, utan att vi känner oss alltför överraskade, att videomediet på allvar blivit mainstream. Till varje konstnär kan man bara säga: Gör alltid en video. Jag skall själv göra en (ej skämt).

Olofsson drar också till ordentligt:

”Modernautställningen” gör tveklöst ett ställningstagande av lika stark valör som ”Implosion”, även om dess innebörd är radikalt annorlunda. Fronten finns inte längre framför oss, utan mitt i samhällsgemenskapen.

Här har han fel, det är inte mycket till ställningstagande, Modernautställningen är en påpasslig och välgjord spegling av samtidsscenen, men eftersom denna är så lam just nu är det en mjukis vi har att fundera över. ”Implosion” var en utställning under en intensiv debatt och det försiggick en hätsk uppgörelse mellan modernismen och postmodernismen. Nu är det bara frid och fröjd. Alla glada.


Sällan har så många kritiker hoppat av glädje inför
mötet med absolut samtidskonst på Moderna

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 81: Modernautställningen – mer trend

  1. Klas skriver:

    För den som är Culture Producer (läs: Konstkritiker-Curator-Konstnär-Filmare-Krönikör-I ETT!), kan nu även kalla sig “bad guy” i konstvärlden och häckla sig själv utifrån sin roll som konstnär, har för mig att denna “sjukdom” kallas schizofreni och ofta leder till förvirring och en annorlunda världsuppfattning…

  2. Lars skriver:

    Jag tror inte det Klas, schizofreni är inget val, däremot mångrollskapet. Det är vanligt att vara mycket och även att se över alla de institutioner som man representerar. En annorlunda världsuppfattning kan det kanske leda till, men det är väl en framgång. Blir man förvirrad skall man nog nöja sig med ett mindre antal roller.

  3. Klas skriver:

    Anledningen till ” ” kring ordet sjukdom skulle förklara att den schizofreni jag menade var den som används i vardagstal (inte medicinska benämningen).

    Gillar ej helgarderingen!, som Culture producer i detta fall innefattar…Den stör och känns feg, på något sätt en neurotisk jakt på uppmärksamhet och bekräftelse genom titlar…Finns väl andra sätt att synas på inom konstvärlden än att roffa åt sig alla titlar som går!!

    Eller så är denna Culture producer roll det som konstvärldens aktörer insett ger pengar i form av föreläsningar, krönikor och andra framträdanden, och att du alltid uppmärksammas och dessutom på olika håll inom samma värld: Konstvärlden?

  4. Anders Olofsson skriver:

    Det är alltid hedrande att få bli citerad så utförligt på vilks.net. Man känner verkligen att man är något, så att säga. Dock vill jag (surprise, surprise) anmäla en avvikande uppfattning beträffande Lars sista kommentar till min text. Visst tar jag i och menar att Modernautställningen är ett statement, precis som Implosion. Men min poäng är att det är ett helt annat slags statement. Implosion byggdes, som Lars påpekar, utifrån en uppgörelsesituation. Det gör inte Modernautställningen, naturligtvis därför att man fortfarande i mångt och mycket lever på vad uppgörelsen på 80-talet producerade. Det finns uppgörelser även i Modernautställningen, men de dominerar inte fältet som Implosion gjorde med en samlad front. Därav formuleringen att fronten finns mitt bland oss. Slutligen kan jag inte låta bli att sucka lite över att Lars placerat sig i samma vagn som så många andra som klagar på den lama samtidskonsten. Jag känner inte igen mig! Detta mantra har upprepats i dagstidningar och tidskrifter i flera år nu, men stämmer inte, åtminstone inte om man tar hela konstscenen i beaktande. Jag tror inte Lars trivs i detta sällskap. Det borde han i alla fall inte göra.

  5. Lars skriver:

    Klas, jag tror det är värt att komma ihåg att konstscenen alltid är en scen full av medelmåttor. Det som produceras och producenterna är alltid på väg att glömmas bort. Man kan fråga sig vilka motiv de egentligen har med sitt konstintresse. Onekligen gör de ett betydelsefullt arbete: att definiera standard och utgöra den nödvändiga mängd som sedan kan sorteras bort. Och som tröst för relativt många är att framstå som kvalitet just nu.

  6. Lars skriver:

    Anders, tack för ditt inlägg, hedervärt att du inte är för högdragen för att debattera.

    Det här med att jag skall avstå från kritik därför att den kan missförstås går jag inte med på. Att bli så taktisk känner vi igen från Muhammedaffären.

    För övrigt tror jag att samtidskonsten har lyckats väl med att etablera sig i vidare sammanhang. Jag föreläser i parti och minut om samtidskonst för grupper av de mest skilda slag och det är lätt att väcka intresse. Betydligt lättare än med traditionellt gods. Men det är väl uppenbart att den interna utvecklingen har börjat gå i cirkel. Konsten måste estetisera mera samtidigt som det sociala intresset blivit ofrånkomligt. Uppgiften är att finna en annan sammanlänkning mellan estetisering och social kritik än den vi har.

  7. Klas Eriksson skriver:

    Och den kvalitén “just nu” är culture producer (mångafacetterade producenten) då, om jag tolkat sitt svar rätt?

  8. Lars skriver:

    Du har rätt i det. “Culture Producer” är den relevanta beskrivningen på de mest energiska konstnärerna och curatorerna. Det håller nog i sig ett tag.

  9. Pingback: Phenterminr online shop.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.