Del 113: Den tungdiskurs nu sjunken

Ett tag sedan man stötte på en gedigen tungdiskurs. Konsten befinner sig alltid i högdiskursen men det är relativt sällan detta utlöser skrivandet av en tungdiskurs. Men från slutet av 80-talet och i början av 90-talet var den inte ovanlig. Tungdiskursen utmärks av att vara en särdeles svårforcerad text, med invecklade och mycket ambitiösa synpunkter. För att understryka trovärdigheten i sina språkliga excesser fylls den med hänvisningar till diverse auktoriteter. Ändå kan det vara intressant att någon gång studera sådana texter. Har man tur kan man t o m stöta på en reciprok tungdiskurs, alltså en text där man kan ana att såväl kritikern som konstnären delar de givna tankegångarna.

Ett gott exempel på en sådan text finner man i nättidningen Konsten (17.04) där Lars-Erik Hjertström levererat en beundransvärd harang om Ann Edholms målningar. Läsaren får veta att man är ute på det djupaste av vatten: Döden vilken uppträder i fullt ornat och givetvis utan någon som helst ironisk blinkning. Allvar och ambition ljungar genom texten. Kistbärarna är talrika: Thierry de Duve, Jean-Pierre Vernant (filosof, antropolog och grecist), Maurice Merleau-Ponty och alltid gångbare Gilles Deleuze – med benägen assistens av Kafka och Caspar David Friedrich. Läsaren får också bekanta sig med utställningens intrikata namn Translokation och lära känna tardigraderna, det haptiska rummet samt utropet Ecce picturam.

Dramatiken i texten företer påtagliga eruptioner: Färgen är där, direkt i ögat, som inför denna extrema närhet förlorar sin optik. Och ögat är kropp och kött vorden. ”Öppna ytan utåt, betraktaren skall känna skinnet – avsaknaden av skinn. Inte skinnet som skydd utan skinnet som skyddslöshet.” ”Att skära ut ögon i din hud/att skära ögon i din hud” – det är Edholms ord. De här också: ”Flådda målningar och på samma gång flår jag ögat.” Oerhört våldsamt.

Och här är ytterligare ett smakprov på vad konst och konstnär förmår att åstadkomma:

Däremot ska måleriet, som liv och generellt relationsparadigm, riktas mot det okända, döden/konsten, för att i den relationen stegras till nya intensiteter att skjuta in i den levande kroppen. Translokation förefaller mig vara platsen där måleriet blir konst, där målarens liv ansluter sig till det absolut okända (döden, konsten) och återuppstår genom en betraktare. Det förefaller mig vara Ann Edholms tanke här.

Som jag nämnde tyder allt på att texten är reciprok, en gemensam urladdning från både skribentens och konstnärens sida. Lite svårare är det att få särskilt många fler med på banan. När man idag skriver tungdiskurtexter är trovärdigheten begränsad och det faktiska intresset lågt. Liksom de döda må begrava sina döda, må tungdiskurserna gräva ner sig i djupet av det som en gång var möjligt.

Skall måleriet förklara och bestrida dödens rike får man sätta i sig åtskilliga doser med postironi. O död, var är din udd när måleriet är min sköld!

Men texten är värd att läsa som ett kuriosum och även som ett exempel på skillnaden mellan konstens ambition och designens.


Dödens målningar av Ann Edholm.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 113: Den tungdiskurs nu sjunken

  1. Franz West skriver:

    Jag undrade just när någon skulle ta upp kungens belägenhet. Varför lyfta fram sådant högtravande svammel till diskurs när det kanske egentligen handlar om bilder av riktmärken (som man navigerar efter till sjöss) som inte leder in på någon speciellt intressant resa. Yxan är starkt baktung men svingar åt rätt håll för de som är väldigt inbitna målerientusiaster, eller de som tror på Namnet. När jag lämnade utställningen och den allmänna iver som där rådde (så mycket iver det nu kan bli i en vit kub) kunde jag inte låta bli att tänka på vilka skygglappar åskådarna i detta fall har iklätt sig. Det blev extremt tydligt att det är meriterna som räknas, att det i mångt och mycket inte är så vidlyftiga saker som lyfts fram i samtidskonsten (givetvis är fallet inte alltid så).. Bara magen finns att hävda att det är frågan om vidlyftiga verk så är det nog.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.