Säg postkolonialism och konstvärlden blir entusiastisk. Genusperspektivet har sett sina bästa dagar, identitet och migration är på väg ner, institutionskritiken har redan stigit till väders i en västgötaklimax, men postkolonialt kan ännu väcka socialkritiska konststämningar till liv. Cultural studies har länge samlat damm, men i ett postkolonialt perspektiv kan det alltjämt kännas angeläget.
Dan Jönsson rapporterar i DN den 29 april från Grönland och Nifcas konstprojekt om nordisk kolonialism. Även vi i Norden kan stoltsera med kolonialistiska skamkänslor. Skuld, skam och orättvisa, förtryck och utsugning, det finns gott om termer för att formulera det som kännetecknar stater som varit tillräckligt maktfulla för att kunna hålla sig med kolonier och slavar. Och ingenting tycks mera lustfyllt, åtminstone i konsten och i cultural studies, än att göra upp med sitt solkiga förflutna. Illa om man saknade en sådan tillgång.
Jönsson har inhämtat från en av huvudtalarna, sociologiprofessorn Paul Gilroy, att Europa har ”försjunkit i ett tillstånd av melankoli”. Orsaken skulle vara Europas förlorade globala ställning. Kan Europa här vara detsamma som dess intellektuella och möjligen dess konstnärer? Europa har dock NATO och EU och dessutom schlagerfestivalen där enbart den svenska uppgörelsen drog samman 4 miljoner tevetittare. Men kanske det är fråga om en estetisk melankoli.
Konsten och diskursen är inga dåliga nykoloniserande redskap i detta sammanhang. Paul Gilroy vänder och vrider på Hegel, Marx och Nietzsche för att få fart på den postkoloniala diskursbildningen. Alla kan vara nöjda, Europa har kontroll samtidigt som man klädsamt erkänner sin skam över den heroiska stormaktstiden. De nordiska länderna har dessvärre inte så mycket att komma med, men man tar vad man har och det liknar med lite god vilja nästan de stora elefanternas danser.
Dan Jönsson är gripen av stundens postkoloniala allvar i Nifcas regi: ”Med sin konsekventa politiska dagordning är det ett konstprojekt som för ovanlighetens skull är nästan omöjligt att betrakta på ett rent estetiskt plan. I stället tvingar det till personligt och moraliskt ställningstagande.” Ja, vad var det jag sa, säg postkolonialism och det blir åka av i konsten.
Men det är inte långt kvar. Snart är det bara estetik, låt vara med högdiskurs. Och en liten tillsats av trendriktig fantasy skulle inte skada.
Professor Paul Gilroy, ytterligare en i raden
av diskursleverantörer till konsten. Specialité:
Postkolonialt perspektiv med stora doser av
inlagd Hegel, Marx och Nietzsche.