Vilks.net

Knappt har Sara Arrhenius rapport om konstkritikens nya kris lagt sig tillrätta förrän kritikerna rycker ut för att vederlägga sådana funderingar. Krisen tycks inte ha full lokal förankring.

Visst gör det en smula ont när nu socialkritiken börjat brista i sin entusiasm; hellre ser nog mången kritiker en rejäl fläskstek inför vilken det blir möjligt att smöra på ordentligt i sina formuleringar. Måleriet, fantasy och estetik har fått lite mer utrymme på senare tid och en delvis nymornad kritik kan ta för sig. Och så även målarna.

Ett litet tidsdokument i all blygsamhet kan avläsas i samband med Johan Scotts utställning på Galleri Olsson och Rolf Hansson på Dunkers Kulturhus.

Jonas Ellerström skriver i Helsingborgs Dagblad sådant som en modernistisk konsthistoriker älskar att snitsa till med:

Trappan är sedd nedifrån, så att målaren kan dra full fördel av ljusspelet över stegen, de belysta horisontella ytorna och de skuggade framkanterna. Växlingarna tillåter Hanson att avstå från linjemarkeringar och åskådliggöra trappformen som en serie färgfältspar. På en kvällsbild är trappfärgerna grönt och violett, i fullt dagsljus blir de guldorange och brunt, i solnedgång benvitt och rött och på vad jag uppfattar som en månskensbild blåvitt och mörkt turkos. På ett senare tillägg till sviten, nr VIII, rinner något smörgult utför en intensivt röd trappa: jag tror det är utspillt ljus.

Och det kommer naturligtvis mera:

…förstärker Rolf Hanson det romantiska i sitt bildspråk och drar färgskalan åt det monokroma, till studier i solgult och brandrött, skymningsblått och dunkelgrönt. Trapporna är oftast en bredare, svängd trappa med räcke i smidesjärn. Man föreställer sig att den kan finnas i en fransk slottspark; här råder Skönheten och lockelsen att stiga in i bilden är överväldigande.

Rolf Hansson, Runtom trappan

Det modernistiska måleriet är inte längre förmöget att leverera några nya former. Men man har de gamla och med den i samtiden trendmässigt korrekta reference/remake kan man utan vidare duka upp en aptitretare. Ellerström passar på att fira en personlig orgie i konsthistoria, Hansson får i hans text sällskap av Hill, Dick Bengtsson, Turner, Monet, Bonnard, Gustave Moreau och Ola Billgren.

Vittringen sprider sig och det finns fler kritiker som passar på att sticka fingrarna i syltburken. Johan Scotts utställning på Galleri Olsson har t ex föranlett tre kritiker att lägga in en högre växel. Rikard Ekholm i SvD, Cristina Karlstam i Uppsala Nya och Leif Mattsson i Om Konst.

Leif Mattsson som är mer målare än konsthistoriker nöjer sig med Caravaggio och brer på det måleriska: I ytor där Caravaggio beskriver måleriska pauser och stillhet, låter Scott penseln vandra rytmiskt och hypnotiskt. Och den plastiska formen hos Caravaggio blir hos Scott till ornamentik och ytbeskrivningar. Och vidare: …får den retfullt undflyende spegelbilden i Caravaggios skildring hos Scott inte den grad av hypnotisk kraft som skulle kunna förklara ynglingens förälskelse. När speglingen endast blir till en ytmässig reflektion avtar den suggestiva verkan och därmed mytens inneboende mysterium.

Cristina Karlstam som är konsthistoriker lägger till Grünewald och Isenheimaltaret och tar sedan för sig:
…iscensätter Scott ett slags visuell kammarkonsert i fyra satser. En stråkkvartett där instrumenten stäms i relation till varandra, där klanger, rytmer och melodislingor vandrar mellan de fyra ”musikerna”, här i form av fyra fristående men djupt besläktade målningar.
Och därefter en ordentlig uppskruvning av det retoriska tempot:
I lager på lager och skikt på skikt tar myten gestalt , framkallas, flyttas upp till ytan, läggs i sinnligt, fysiskt tjocka lager av färg. Med det osvikliga koloristiska gehör som denna mästare äger uppstår djärva, ibland estetiskt tilltalande, andra gånger nästan chockerande abrupta färgkombinationer. Färgen kryper och krälar, vindlar fram över ytan, borrar sig in i duken för att åter glida upp framför betraktarens blick.

Johan Scott, Narkissos första

Rikard Ekholm i SvD kan inte räknas till den modernistiska skaran, men även han sätter färg på föreställningen även om han passar på att nyktert försöka bestämma vad som faktiskt skall vara det avgörande kvalitetsinslaget:

Narcissusmyten, att inte enbart se yta, studsar tillbaka mot Scotts vackra måleri. Det är det som gör det så bra.
För även om måleriet utifrån sin tjusiga yta är förtrollande, finns där också något annat. Och trots att konstvärlden alltför sällan bjuder på häpnadsväckande visuell skicklighet, utan istället förmedlar lågmälda kommentarer gällande orättvisor, personliga problem eller det vardagliga, existerar verk som bjuder in betraktaren att se, inte bara konstnärens intention om till exempel sin barndom, utan också till det som inte syns.
Scotts måleri aktualiserar två aspekter som gäller nästan all bra konst – bra handlag och frihet från låsta tolkningsalternativ.

Betraktaren kan uppskatta måleriet för vad det är – bra måleri med tydliga historiska kopplingar. Men betraktaren kan även, i motsats till Narcissus se bortom den vackra ytan för att istället kontemplera, fritt och olåst framför målningarna. Det är att se det som inte syns. Narcissus kunde inte älska, varken sig själv eller någon annan. Han såg inte människan för allt det sköna.

Som vi ser är det studsen som skapar kvalitet tillsammans med bra handlag och frihet från låsta tolkningar.

Ja, konstkritiken rullar optimistiskt på. Den rutinerade Peter Cornell som skriver om Aguéliutställningen på Waldemarsudde i Expressen finner ett naturligt utrymme att plocka lite godbitar i postkolonialismen och islamisk teologi men bereder också plats för några sjungande strofer:

Hennes ansikte lyser av en inåtvänd sällhet i ett milt översinnligt ljus. Det är målningar som lösgjort sig från tiden: en ”levande orörlighet” eller ”transcendental tanketomhet” för att låna ett par uttryck från Aguéli.
(Aguéli, Egyptiska II 1914-15

Ja, det är lätt att hålla med. Fast egentligen går det precis lika bra med tvärtom.

Vi är där igen. Knappt hade julhelgen stoppat föregående svenska konstkritikerkris förrän det har blivit dags igen. Nu kommer signalerna från Sara Arrhenius som varit i Barcelona och deltagit i en konferens. Konferensen kunde meddela att konstkritiken hade kris varför det är att förvänta att merparten av dessa conference hoppers skyndar hem för att meddela lägets allvar. Sara Arrhenius, konstkritiker, curator och numera chef för Bonniers konsthall skriver om sin konferens i DN (060511).

Någon kris är det sannolikt inte i konstkritiken. Redan under förra debatten fanns det åtskilliga som tvivlade på kris. Inte omöjligt att det istället är en konferenskris, en kris som man försöker häva genom att påtala att man kommit fram till den oerhört viktiga slutledningen att det råder kris i konstkritiken. Några egentliga resultat brukar konferenser och seminarier inte leda till, sådana tillställningar är mest uppvisningar och tillfällen för deltagarna att knyta kontakter (på många plan) med varandra. Vilket inte skall underskattas: nätverk, nätverk.

Vi har naturligtvis en strukturell förändring i konsten och i allt annat. Allting har blivit mycket mer och den eftersträvansvärda uppmärksamheten är både kvalitet och konsumtionsvara. Sålunda finns det allt fler konstnärer, kritiker och curatorer. Kritikern ligger knappast risigt till, allt vad curatorn ställer och styr med skall recenseras, blir det inte det är det ett misslyckande. Och även konstnärerna behöver recensioner. Däremot är det inte längre kritikern A, B och C som vecka efter vecka och år efter år, lämnar sina återkommande synpunkter. Vi har fått ett helt alfabet av kritiker och det får nog ses som en fördel.

är diskussionen om konsten en inre angelägenhet som inte når utanför utställningsrummen, konstkatalogerna och konferenserna, skriver Arrhenius. Tja, annorlunda har det väl aldrig varit. Konsten kan som högdiskursfält aldrig bli populär, men den kan naturligtvis göra sig hörd som mera folklig sensation.

Den gränslösa offentligheten på internet har i praktiken blivit ett starkt uttryck för vår tids specialisering och – vågar jag påstå – fragmentarisering. I den här specialiseringen finns en stor skillnad mot den typ av offentlighet som är den traditionella kultursidan där olika ämnen, inriktningar och åsikter möts och bryts mot varandra. Den är ett sammanhang där de olika konstformerna kan beskrivas och förstås utifrån en större kulturell, social och historisk karta som omfattar något mer än bara en konstart.
Jag tror att det är ganska avgörande för en kultur att den här typen av gemensamma mötesplatser finns. Det behöver självklart inte vara kultursidan på en stor nationell dagstidning, varje tid har sina uttrycksformer och papperstidningen är givetvis en produkt av en viss tids historiska situation och särskilda materiella möjligheter att skapa sina speciella offentligheter, precis som 1800-talets kaffehus var en annan. Men jag tror att det är väsentligt med en öppen offentlighet för att föra en diskussion där olika kulturformer kan erövra ett värde och en legitimitet.

Jag tror att Arrhenius kan vara lugn, den globala spridningen och mångfalden är givetvis ett hot mot enheten, men förstärkningarna har sedan länge fallit på plats. Vi har våra kära biennaler, vi har kritikernas recensioner (och vilka som är gällande mönstrar snabbt ut sig) och vi har naturligtvis artfacts som berättar om vilka konstnärer som är att räkna med. Konsten riskerar inte heller att slira ut i populärkultur eller design. Som jag många gånger tjatat om håller den högmodigt sin högdiskurs och gör sig i rätt stund otillgänglig för profanum vulgus.

Finns det lite kris i konsten så är det konstteorin. Genom att den befinner sig på så låg nivå får vi sådana skenproblem som Arrhenius redovisar. Betrakta blott detta enkla faktum: Konstvärlden har tagit till sig den institutionella teorin som dock inte gäller mer än delvis och ibland. Dessutom är teorin en sorglig torso som inte avancerat sedan 1985.

(Se också SDS 060513 där Jelena Zetterström skrivit ett svar på Arrhenius artikel)

Numera råder konstant kris i konsten. Sägs det.
Måhända är det så att det snarare råder stiltje.