Del 130: Nya möjligheter: evigt liv

Världen kan glädja sig åt VM i fotboll. Vi får då äntligen ta del av subalternernas åsikter. Underhuggarna har länge varit ett bekymmer för Cultural Studies: ”Kan den subalterne tala?” Svar ”ja”! I varje fall under VM i fotboll. Och inte bara tala utan även sjunga och dansa. Alla subalterner kommer förvisso inte till tals, folkmord pågår i Uganda, men ingen har lust att engagera sig i det när 3,3 miljoner svenskar sätter sig framför teveapparaterna och engagerar sig. Och ärligt talat tvingas man, surt som det är, att tillstå att västerlänningarna är värda mest. Man räknar med att en svensk är värd 19 miljoner. Siffran är någon decennium gammal så vi får nog lägga på ett par miljoner till.

Mot den bakgrunden är en europés död en svår kapitalförlust. Dags att anstränga sig för att övervinna döden. Och vi kan det nu, nätet löser de flesta av våra åkommor.

Gravstenarna är ett sorgebarn, hopplösa monument, banala texter och framför allt, referenslösa. Ja, bortsett från att de refererar till döden, men den har varit svår att få kontakt med.

Med nedanstående utkast kan utvägen visas, döden övervinnas och de 20 miljonerna som var död representerar bibehållas, åtminstone i betydande utsträckning.

gravalltingBESK.JPG
Konstnär Vilks talar från graven

grav2textAparaBESK.JPG
Och här är det Nietzsche som belönas med en
förstärkning av sitt liv efter döden.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | Lämna en kommentar

Del 129: Picasso i Madrid

Tiderna är sådana, konstmarknaden växer och auktionsrekorden slås, att man kan förvänta att Picasso förstärker sina aktier. Hans motpol, Duchamp, bör samtidigt bli något svagare. Mötet mellan de två heroerna från 1900-talet kan följas på artfacts tabeller. 2002 är ett intressant år.

picassotabmed sellGO.JPG
Picasso

duchamptabellGO.JPG
Duchamp

Men Duchamp intar trots allt en blygsam plats i registret till trots för att han är samtidskonstens självklara utgångspunkt. Men modernismen och Picasso som egentligen inte har någon förebildlig betydelse för den internationella samtidskonsten vinner överlägset opinionssiffrorna. Och nu, när socialkritiken sinat ut och den relationella estetiken smälts till glöd, kommer modernismen inlunkande på konstmässornas försäljningsarenor.

Peter Schjeldahl, amerikansk kritiker, har sett den pågående Picassoutställningen i Madrid (På Reina Sofia och Prado); Picasso möter de stora mästarna. Schjeldahl gör ett överslag om hur Picasso står rycken mot Velasquez, El Greco och naturligtvis Goya. Svaret är entydigt:

How good was Picasso? The best anyone could be then, and unlikely to be equalled anytime soon.
Schjeldahl skriver dock att Picasso inte är någon överdängare som kolorist. Han är klok nog att måla Guernica i gråskala.

Ja, hur bra är han? Och när man bedömer det skall man titta särskilt på hans arbeten? Som jag många gånger framhållit är de väsentligaste konstnärliga kvaliteterna sådant som ligger utanför tavelramarna. Konsthistoriskt har Picasso, tillsammans med Braque, varit en central gestalt i den tidiga kubismen. Guernica är egentligen ett mera tveksamt bidrag, men har vunnit sin position som politisk symbol. Konsten fungerar ju praktiskt taget aldrig som politisk kraft och så inte heller Guernica. Men den slutade som monument och kunde efter hand stegras till Absolut Sevärdhet, ett Måste för varje Madridbesökare. Picasso är inte minst en långt mera fängslande personlighet än den tråkige Braque. Svår på fruntimmer och med nätverk genom kultureliten är det inte märkligt att han kunnat axla manteln som 1900-talskonstens Absolute Hero. Men så kom Duchamp som i den snävare kretsen överlägset distanserade mästaren. Han växte definitivt in i den rollen på 1990-talet. Les demoiselles d’Avignon kontra Fountain och Guernica kontra Det stora glaset.

Picasso är alltid nr 1 på artfacts. Just nu förstärker han sin position. Duchamp finns på 58:e med försvagning. Å andra sidan finns Duchamptraditionens första och andra generation med Andy Warhol på 2:a och Bruce Naumann på 3:e plats. Alltmedan Picasso saknar fäste i den internationella samtidskonsten.

picasso i atelje medLIT.JPG
Picasso som spindeln i nätverket där vi ser sådana
som Lacan, Sartre, Beauvoir, Camus

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 23 kommentarer

Del 128: Mer om forskningskonsten

Konst som forskning har debatterat under många år. Jag tackar Gerd för ytterligare material i frågan.

Varför det inte blir något av forskningskonsten har en enkel förklaring. Konstvärlden har inte bestämt sig för vad konst skall vara för något och därmed blir det svårt att säga vad konsten skall tillföra forskningen. Nog finns det ändå en del poänger att kapa i frågan. Diskussionen om vetenskapen och konsten fanns med när konsten skapades i det tidiga 1800-talet. Man var då klar över att vetenskap och filosofi inte på egen hand kunde förklara världen. Konsten skulle vara det nödvändiga tillskottet. Men då föreställde man sig samtidigt att konsten ägde en speciell estetisk kapacitet. Vi tror inte längre på det, fast det gör vi ändå; som sagt, konstvärlden har inte bestämt sig utan håller sig med dubbelgarderingen essentiellt och institutionellt konstbegrepp. Hur som helst finns det intressanta element som konsten kan tillföra vetenskapen. Men för att komma så långt måste den hugade vara väl insatt i hur den vetenskapliga forskningen fungerar.

Jag har själv haft förmånen att ha suttit med i flera bedömningskommittéer för doktorsavhandlingar i konst, mastersuppsatser, konstforskningsprojekt. Vad som händer är vad man kan förvänta. Konstnärerna tar på sig för stora uppgifter, blir hängande mellan det konstnärliga och den traditionella forskningen eller blandar samman primär- och sekundärlitteratur. Men allt annat är att begära oerhört mycket.

Och så har vi det här med politik. Det huvudsakliga målet är att lägga vantarna på de medel som finns till förfogande. Dessutom är det så att forskningen är ett gemensamt intresse för alla konsthögskolor. I bildkonsten har man en mera avancerad syn på teori och konstteori, övriga skolor håller sig i huvudsak med ett modernistiskt konstbegrepp som utgör en katastrofal ram för forskning. Men man måste samsas. I Göteborg valde man bort Leonardo som förebild och kastade istället in Swedenborg som förenare av konst och vetenskap. Ett sorgligt faktum.

Om man kunde vända sig bort från de politiska motiven (jag är klar över att man inte kan det) skulle det vara möjligt att fundera på intressanta skillnader mellan konst och vetenskap. Konsten har t ex fiktion, ironi/distans och estetisering vilka inte kan användas i traditionell forskning. Men skall man dra in sådant måste man vara beväpnad med en vältrimmad kunskap om vetenskap. Och vilka konstnärer är intresserade av att fördjupa sig i vetenskapsteori?

Den pragmatiska lösningen är därför att låta konstforskningen bestå av sådant som har mesta möjliga likhet med traditionell forskning. Då ser det åtminstone lite seriöst ut.

helikBESK.JPG
Ett möjligt konstforskningsprojekt som på flera
punkter skiljer sig från traditionell forskning.
Vilks gör helikoptern på en gata i Helsingborg.
Forskningsobjekt: Refugen i det offentliga rummet

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | Lämna en kommentar