Del 151: I doktorshattarnas tidevarv

Fredagen den 15 september blir en smula svensk konsthistoria. Vi kommer då att få tre doktorshattar i forskningskonsten. Malmö Konsthögskola blir den av konsthögskolorna som tar ett mäktigt försprång i produktionen av konstforskningsdoktorer. Jag utgår ifrån att de tre Sopawan Boonnimitra (Thailand), Matts Leiderstam och Miya Yoshida (Japan) kommer att godkännas. Det brukar vara ordnat så, annars har handledarna gjort ett riktigt dåligt arbete.

De tre har skrivit avsevärda textmassor vilka kompletterats med bilder och den utställning som nu pågår på Lunds konsthall. Den viktigaste delen av en avhandling brukar alltid vara litteraturlistan och man kan slå fast att den har inte Boonnimitra och Yoshida missat. Det är mäktiga matsedlar, där inga måste-författare saknas. Leiderstam, som är mest konstnär av de tre (de andra får nog definieras som curatorer), har också den kortaste texten och den blygsammaste litteraturlistan. Leiderstam är ju en konstnär av betydelse, rankad 1.478, medan de båda curatorerna inte har någon hemort på artfacts. Och det finns något intressant i detta. En del har säkert hört Olafur Eliassons visa ord: ”Konsten ställer frågorna, designen ger svaren.” Vi kan tillägga: Designen och Forskningen ger svaren. En erfaren konstnär vet naturligtvis detta, även outtalat. Leiderstam varken kan eller vill ge några svar. Det går inte att få konst och forskning under samma tak. Alltför absurd är tanken att en konstnär i sitt projekt ger en grundlig förklaring till vad allt betyder. ”I am not so much interested in the accumulation of knowledge but in how I can put it to work in general to reproduce the landscapes through various artistic techniques and strategies” , skriver Leiderstam. Illustratör kan han inte bli, vilket det går utmärkt att vara i forskningen, ju tydligare och mera pedagogiskt, desto bättre. Så inte i konsten där texter blir ett konstnärligt material. Och det låter sig sägas om forskningskonsten att den blir bäst om själva konsten sätts på undantag. Den är bara i vägen.

För curatorerna är det annorlunda, de har all anledning i att excellera i likheter med reguljär forskning och att ägna sig åt korrekt namedropping.

Kan forskningskonsten erbjuda något av intresse för den internationella samtidskonsten? Biennalerna som är den självskrivna arenan kan inte ha något större intresse för något som kräver att en avhandling skall läsas innan det blir möjligt att ta ställning till projektet. Leiderstam klarar sig, hans kommentarer kan man både ha och inte. Hans projekt har visats många gånger utan avhandlingstexterna. Svårigheten ligger alltså i att skapa en förbindelse med det som pågår i samtidskonsten. Kan den ge forskningen något? Det verkar inte troligt, forskningen måste omdefinieras (forskningskonstens ständiga försvar är att den representerar en ”ny” uppfattning om vad forskning är) – och vem har någon orsak att sätta tilltro till det som konsthögskolorna med möda får fram? Man kan vara säker på att uppfattningen om vad som är forskning inte kommer att ändras märkbart under överskådlig tid. Om någon till äventyrs tror att forskning kan vara lite av varje, går det bra att uppsöka närmaste bibliotek och gå genom raden av vetenskapsteori och forskningshandledningar. Skrifterna framställer en överväldigande enig uppfattning om vad som skall anses vara god forskning.

Men det finns andra motiv som är väsentligare. Det är högstatus för en skola att genomföra en disputation. Och då är det helt oväsentligt vad som disputeras. Jag har själv varit opponent på en forskningskonstavhandling i Oslo så jag har förstått vad det betyder. Dessutom är en doktorandtjänst ett gott stipendium som kan finansiera en konstnärs verksamhet. Icke minst det är ett gott motiv.

Om man vill läsa avhandlingarna finns de Malmö Konsthögskola

phd5KORR.jpg
En tänkbar men inte särskilt trolig framtidsversion av den färdigutbildade konstnären

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

8 svar på Del 151: I doktorshattarnas tidevarv

  1. Wilks skrev ju på 80-talet, “Konst och konster”, jovars, till slut tog det praktiska över för min del.
    i våran släkt finns (fanns) gåramålare, härledes till 40 o 50 0 60-talen. En hötorgsmålare – enligt Wivanne Renaults bok “Les Cromos” – som ju beskriver hötorgskonstens tillgänglighet och är skriven på franska, är Louis Zelig. Då alltså – i vår släkt. Far min – Arne – pappas kusin heter Allan Persson – målar ganska lungna varianter av svensk landskap, några andra (i min ägo) – står som Åhlin.
    Vill någon att jag ska tala om mitt privatliv – ska kan tala om att jag älskar, några människor. Gillar inte så väldigt mycket att tala om andras privatliv, därför det samma om mitt eget. Har man läst sociologi eller statskunskap, t.o.m. magistergrad – hålls det till ämnet.
    Däremor att lyssna på sånger – gitarr och stämma (or) – går bra som bara den.

  2. arne åhlin skriver:

    skriver står som Åhlin, tavlor vilken Åhlin undrar jag och vad heter din far mer än Arne, min fars bäste vän Allan Åhlin

  3. Mer av intresse vad din pappa heter, Åhlins har jag ett minne av bodde i Örkeljunga, min hette
    Serstam, Allan dessutom. Hur många var ni då på 80 och 90 och 2000-talen???

  4. Arne Åhlin skriver:

    Åhlins bor i Örkelljunga, men nu bara min far Allan Åhlin kvar i huset vid Prästsjön. Barnen Sven Per Arne och Eva sedan mycket länge utflugna och egna barn. Själv heter jag som framgår Arne och förstår jag rätt har jag fått mitt namn efter min fars Allans bästa vän som hette Arne, är det då din far?

  5. Eva Åhlin skriver:

    Hej Ann-Britt! Såg min brors inlägg igår för första gången och det slog mig då att du nog har blandat ihop släkten lite. Det finns nog ingen Allan Persson, jag tror att du har blandat ihop Stig Persson Din farbror och din pappas kusin Allan Åhlin som är min pappa.Stig persson var också en duktig konstnär och de tavlor som du har som det står Åhlin på är m,alltså Allans kusin.
    målade av Allan Åhlin. Antar att du också har någon tavla av din farbror Stig Persson. Allan har nu antagit släktnamnet Sersam. Det stämmer att min bror har fått sitt namn efter din far, Arne. Med vänlig hälsning Eva Åhlin

  6. Hej Eva Åhlin!
    Själv har jag lite släktkontakt. Mera på mammas sida
    Målar(de) lite, har en fil.kand. i konst.
    Är vi kusiner?

    Hörs! Ann-Britt Serstam

  7. Eva Åhlin skriver:

    Hej Ann-Britt! Jag har totalt glömt bort att jag hade svarat dig Nej vi är inte kusiner, men nästkusiner, sysslingar. Din far och min far var kusiner. Vi är ingen särskilt stor släkt . Allan har en bror, Gunnar, som har fem barn.
    Själv målar jag inte men tycker det är roligt med konst.
    Hörs Eva

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.