Gustav Klimt är en 144-årig konstnär som är mer framgångsrik än någonsin. Han har en plats 214 på artfactslistan underbart flankerad av Jonathan Monk på 213 och Philippe Parreno på 215. Det här året har uppmärksamheten kring Klimt förknippats med de auktionspriser som hans verk kasserat in. I juni gick hans porträtt av Adele Bloch-Bauer I för 135 miljoner dollar och för några dagar sedan gick Adele Bloch-Bauer II för 87,9 miljoner dollar. Och hans Äppelträd I föll under klubban för 29,5.
Att Adele II blev ”billigare” än Adele I är lätt att förstå. Klimts signum är i stor utsträckning hans målningar med guld och geometriska infällningar och Adele I är ett framträdande exempel på detta medan Adele II tillhör hans senare stilperiod när han släppte guldet och breddade sin färgpalett.
Hur bra kan man säga att han är, den gode Klimt? Är han mer än samlarnas auktionsvärde? En sak som gynnar Klimt är att han är svårtolkad. Många har skrivit och skriver om Klimt och det är svårt att komma överens. Symptomet att sakna fast diskurs, att ständigt bli föremål för diskursomskrivningar är gynnsamt för intresset. Sedan finns det annat som har mera generellt intresse, nämligen de tankegångar som Klimt och den wienska secessionen umgicks med kring det förra sekelskiftet. Ingen originell tanke i sig. Den bredde ut sig över Europa och William Morris i England är mera skyldig än wienarna. I varje fall var tanken att genomföra den konstestetiska revolutionen, att skapa det genom allt trängande allkonstverket. Estetiken skulle garantera framsteget och detta skulle innebära att allt skulle genomsyras av konsten. Lägg märke till den indirekta relationen till det sociala. Konsten bar inga politiska budskap av betydelse, dess kraft var nedfälld i formgivningen och tanken var att detta skulle vara tillräckligt för att åstadkomma något verkligt stort. Idén var livskraftig och fortsattes av Bauhaus som endast justerade formspråket. Och den fanns fortfarande med i 50- och 60-talets modernism: Konsten skulle ut till alla för att göra allting bättre. Sedan tog det slut och konstnärerna började så småningom, men utan större framgång, att utan omvägar ge sig på den sociala verkligheten. Ja, det är onekligen en resa och måhända har den kommit till vägs ände.
Adele I 1907
Adele II 1912
Ingenting var för smått att filtrera genom konsten. För utställningen
Kunstschau 1908 i Wien formgav Klimt också inträdesbiljetterna.
Jonathan Monk ligger precis steget före Klimt
The Idea Towards A Brighter Tomorrow 1999
Och Philippe Parreno steget efter
Speech Bubbles 1997
”Sedan tog det slut och konstnärerna började så småningom, men utan större framgång, att utan omvägar ge sig på den sociala verkligheten. Ja, det är onekligen en resa och måhända har den kommit till vägs ände.”
Utan större framgång? Det beror väl på hur man definierar framgång? Det blir ju lite motsägelsefullt att säga så iom att du ofta påpekar konstens tradition som dess styrka. Så till den grad att det är ett självberättigande. Nu har det ju hänt en hel del sedan den sociala verkligheten började dissikeras och däri ligger väl ett rätt stort värde, liksom i traditionen? Jag kanske missförstår dig här.. men likväl. Sen är det väl mycket möjligt att resan som du säger kommit till vägs ände – den som lever får se!
Klimt är intressant, intressant tidigare också som du skrev om att han räknades in bland de konstnärer som varit den största inspirationskällan bland konststudenter i england.. Undrar varför egentligen? Jag menar, det finns ju många att välja mellan.
Ja, jag undrar också vad som tagit slut och kommit till vägs ände. Är det modernismen, socialkritiken eller konsten in extenso? Man kommer att tänka på Francis Fukuyama och han bok ”Historiens slut och den sista människan”. Är du anhängare till hans teorier, Lars?
Vad som kommit till vägs ände är drömmen om att konsten, i kraft av sig själv, skulle kunna förändra världen på ett genomgripande sätt.
Är det inte så att konsten, liksom vetenskapen och religionen, förändrar världen inte i kraft av sig själv utan i kraft av den betydelse vi socialt och samhälleligt tillmäter den? Med en historieskrivning som slår fast om 50- och 60-talets modernism att ”konsten skulle ut till alla och göra allting bättre”, men att detta skedde ”utan större framgång”, och att ”sedan tog det slut”, riskerar vi onekligen att få den postmodernism vi förtjänar: en konst som inte gör någonting bättre och som knappast når ut till någon.
Petter, snarare tvärtom. Om det skulle vara möjligt att komma bort från tron på konstens kraft i sig, skulle strategierna kunna läggas om till rimliga nivåer och man kunde sikta på distinkta mål. Så länge Konsten är något, och så är det faktiskt alltjämt, dunkar man mestadels huvudet i väggen.
Lars, jag läser i Perry Andersons utmärkta bok ”Postmodernitetens ursprung” ett stycke där han flera gånger citerar Arthur Danto:
”Detta tillstånd av ’fullkomlig konstnärlig frihet’ där ’allting är tillåtet’ stred dock inte mot Hegels estetik utan tvärtom förverkligade den. För ’konstens död består i att komma till insikt om konstens sanna filosofiska natur’ – det vill säga konsten övergår i filosofi (som Hegel sade att den skulle) i det ögonblick då bara ett intellektuellt beslut kan avgöra vad som är konst eller inte konst. Detta är ett sluttillstånd som Danto explicit förbinder med detta andra hegelska framtidsperspektiv: slutet på historien som sådan, i Kojèves omarbetning. Om det senare ännu inte nödvändigtvis har uppnåtts ger det förra oss en lycklig föraning därav. ’Vad underbart det skulle vara att tro att den pluralistiska konstvärlden i det historiska nuet är ett varsel om förestående politiska förhållanden!'”
På ett underligt bakvänt sätt får vi här tillbaka både talet om konstens sanna natur och utopin om konstens inverkan på (eller åtminstone varsel om) förestående politiska förhållanden. Det ser ut som om Danto faktiskt är både utopist och essentialist. Men vad är det för ett tillstånd Kojève och Fukuyama frambesvärjer? Så här skriver Kojève 1946:
”Praktiskt taget alla medlemmar av ett ’klasslöst samhälle’ kan redan nu tillägna sig allt de önskar, utan att för den skull behöva arbeta mer än de har lust att göra. (…) Detta har fått mig att sluta mig till att the American way of life var det levnadssätt som var specifikt för den posthistoriska perioden, och att den nuvarande närvaron av USA i världen förebådar det framtida ’eviga nuet’ för hela mänskligheten.”
Jag förstår inte riktigt logiken i din senaste kommentar – så länge konsten är något åstadkommer den inget, om den däremot är inget bör den kunna åstadkomma något?
Petter, Dantos försök med The End of Art är inte mycket annat än att modernismen har tagit slut. Sedan har han sina funderingar på att konsten skall övergå till filosofi. Inget tyder på det, men filosofer har sina föreställningar. Och det är riktigt att Danto är essentialist. Hans idéer om att konsten behöver sin kontext för att bli konst, alltså konstteorier sträcker han hur långt som helst. Han kan tänka sig främmande kulturer som diskuterar om korgar och vaser och möjligen kommer fram till att det ena kunde vara mer konst än det andra. Han förutsätter att det finns konst.
Den överhettade Fukuyama har väl lyckats säga att den marknadsliberala situationen tycks ha kommit för att stanna. Om den sedan är vidare lyckad är en annan femma.
Logiken om konsten som inget är, är enkel. Så länge man tror att det finns en alldeles särskild konstkraft som gör jobbet lär man inte komma någonstans. Först när man fattar att man får göra HELA jobbet själv kan man finna några möjligheter att åstadkomma något.
Hej Lars. Menar du altså att man borde slänga ner konsten från dess pidestal för att bli ”osynlig” och därmed vinna större inflytande?
Hej David. Nej inte alls, inget skall ”slängas ner”. Det är fråga om att arbeta efter realistiska strategier. Så länge konstvärlden i första hand siktar på fel mål får man inte några vackra resultat.
Pingback: disability insurance
Pingback: world best online casino