Del 185: De svarta i det vita bältet

Fortfarande finns det ytor för den västerländska konstvärlden att bre ut sig på. Vi har ”det vita bältet” som löper från Sibirien i norr ner genom den Arabiska halvön; det tar sig över till Afrikas horn och brer ut sig innan språnget över till norra Sydamerika för att försvinna ut i Stilla Havet. Här råder konststiltje. Afrika är sålunda en zon som på det hela taget är befriad från konstvärlden. Afrika är högintressant, inte bara för att det alltjämt är någorlunda exotiskt med afrikanska konstnärer utan det handlar också om postkolonialism och främlingskap, låt vara att dessa frågeställningar förlorat något av sin glans.

Boris Groys skriver att Cultural Studies är förtjust i det färggranna och exotiska och det fascination gäller väl även för konstvärlden. När Afrika presenteras med en i världen runtvalsande utställning ”Africa Remix” ligger det i tiden, det är något som måste göras. Afrikansk samtidskonst eller snarare samtidskonst som absorberat konstnärer med mer eller mindre afrikansk bakgrund. Konstvärlden, ständigt begiven på något nytt, vänder sig mot Afrika. På många sätt är det nödvändigt att se vad kontinentens representanter kan åstadkomma och dessutom är det ett rättvisekrav. Att Moderna visar den stora utställningen är ur alla synpunkter riktigt. Det är en begivenhet, en manifestation av öppenhet och positivt intresse. Visserligen anar man att det som bjuds kommer att vara besläktat med ”som man ropar i skogen får man svar”. Den internationella samtidskonsten har sin inriktning, just nu har vi som bekant ”Contemporary Remix” där allting blandas vilket onekligen aktualiserar ”Africa Remix”. Några delar social kritik och så fantasia. Utställningen ger också ifrån sig det. De Afrikanska konstnärerna är samtidskonstnärer på rätt sätt, inga efterblivna modernister och inga omedvetna vildar. Och i regel bor och verkar de inte i Afrika.

Kritikerna har visat stort intresse för utställningen och de enas kring att Afrika är för stort för att inordnas under ett utställningstak. Sophie Allgårds skriver t ex: ”Även om utställningen innehåller flera magnifika verk letar jag förgäves efter ett bärande tema, en röd tråd.” Och hon klagar liksom de andra på att utställningens givna teman inte kan återfinnas i själva utställningen. De är Identitet och Historia, Kropp och Själ, Stad och Land. När man läser det känner man igen biennalstuket och säg mig den biennal som på senare tid fått något ur sina teman. Det är inte bara Africa Remix som har svårt med röd tråd, samtidskonsten har det också.

Man kan försöka vrida och vända på det, men slutsatsen blir nog att samtidskonsten är internationell och att alla som är med vet vad det handlar om. Konstnärerna (och curatorerna) är inga bortkomlingar, de vet vad som förväntas. De vet också att utställningen bör förankras i ett eller annat afrikanskt (vare sig det handlar om något socialt problem, lånar former eller förväntade metoder), men att de framför allt skall framstå som självständiga exemplar av arten internationella samtidskonstnärer, registrerade och i många fall rankade av artfacts.

Våra kritiker gör sitt jobb, de gnäller som sagt på avsaknaden av helhet och omöjligheten av att komprimera en kontinent. Men när det är sagt ger de sig ut på sina resor i analyser av den västerländska kapitalismens förtryck och finner sedan fängslande arbeten av många enskilda deltagare. Ja, som på vilken biennal som helst. Det är som det brukar, konstvärlden önskade sig något omskakande, men Africa Remiz kunde inte mer än att bekräfta att den afrikabaserade konstens samtidsberedskap var god.

Jessica Kempe: DN
Anders Olofsson Konsten
Ulrika Stahre Aftonbladet
Mårten Arndtzén Expressen
Leif Mattsson Om Konst
Sophie Allgårdh SvD

El Anatsui Sasa 2004.jpg
El Anatsui ( ranking 11.913) Sasa 2004

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 185: De svarta i det vita bältet

  1. disa skriver:

    postkolonialism och främlingskap, låt vara att dessa frågeställningar förlorat något av sin glans??

    håller inte riktigt med dig där, tycker snarare tvärtom att de blir mer och mer aktuella, har inte sett utställningen bara läst om den. När jag hörde namnet Africa remix, kände jag en olustkänsla i magen det känns ofta som utställningar som denna i sig är ganska postkoloniala. Eller den några curatorer sponsrade av Nifca gjorde utställningar i flera akter under namnet “Rethinking nordic colonialism” där de likt missionärer besökte färöarna, island och grönland för att få lokala konstnärer att göra verk, efter att de fått input från de hitresta missionärerna/curatorerna.

    är inte konstvärlden ganska postkolonial i sig?

    vore kul och få läsa att du gått i taket av någon utstälning du bara tyckt var så jävla bra, har det hänt på sistone?

    hade gött

  2. Mere Life skriver:

    Mer Agamben på svenska: kolla http://www.tidskriftenordobild.se nummer 5 (2006), tema Kapitalismen som religion

  3. Lars skriver:

    Hej Disa, det är inte bara jag som säger att postkolonialismen har haft sina bästa dagar i konsten. Det är en rätt spridd uppfattning. Inte undra på det som man har dragit och slitit i det ämnet. Du kan själv ser över biennaler och annat och tendensen är tydlig.

    Det är inte mycket att hoppa till för just nu i konsten. Men situationen är sådan: avvaktande och utfyllande. Liksom i väntan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.