En sak kan man vara säker på. Det finns vittring i konstlivet på kursändringen som vi redan diskuterat ett tag härstädes. En sak som jag noterat och skrivit om för några veckor sedan är att konstkritikerspråket har börjat brisera i adjektivkaskader. När jag igår läste DN:s två recensioner blev det uppenbart att det börjar bre ut sig. Och det är nog inte bara en svensk affär. Särskilt slående var det att två så olika kritiker som Dan Jönsson och Ingela Lind prövar den spekulativa konstkritikens palett. Dan Jönsson ger sig på att bli berättande och stilist medan Ingela Lind, kan man nog säga, återfaller till det inkännande expressiva. Lind, som redan tidigare visat prov på vad hon kan hämta från sitt modernistiska skafferi och som nu ger sig på Brändströms & Stene utställning av Torsten Andersson, skriver t ex:
”Med sina starka färgkontraster och sina på- och övermålningar rymmer bilderna ett slags kampens och anspänningens alkemi. Som om blodkvarnens malande vore ohyggligt men ändå kan producera förvandlingar och geniala utfällningar.”
Dan Jönsson, som skriver om Haacke, Horn och Nitsch i Berlin, faller inte i den farstun utan lägger ut med ett mer litterärt beskrivande grepp där det klibbar och svävar, men låter sig inte lockas att steget ut i överdriftens gungfly.
Ingela Lind reflekterar också i en artikel över vad som händer i konsten:
”Idékonst för dess egen skull har kommit till vägs ände, liksom krystade relationella strategier. Kanske kan man i stället tala om en återkomst för det existentiella/visuella/fysiska.
Detta var påtagligt på ”Moderna¬utställningen” i våras. Och just den generösa stoff- och materialrikedomen tror jag också har varit en kick för utsvultna svenskar på
Moderna museets välbesökta senaste utställning, ’Africa remix’.”
Här har hon säkert rätt, det är, som vi redan många gånger påtalat här, under uppsegling. Ett tydligt tecken är att kritikerna blir alltmer generösa med sina particip och adjektiv.
Medan den spekulativa estetiken rycker framåt kan vi konstatera att de spektakulära nätverken inom Stockholmsmaffian är föremål för uppmärksamhet. Niclas Östlind, denne strängt sysselsatt curator, har lyckats bevilja sig själ medel till Liljevalchs konsthall för Peter Geschwinds utställning – i egenskap av ledamot av Bildkonstnärsfonden. De berörda ser dock inga problem med interna överföringar och beslut. Men det ser inte bra ut. Nu är det naturligtvis så att nätverken och förbindelserna finns och pengarna kommer ändå att gå i önskade riktningar. Möjligen kan man mena att de inblandade skulle vara mindre klumpiga. Påhopp blir det, idag från Nils Forsberg som öser sin galla över Östlind. Det har han kanske förtjänat och för Forsberg är det nog också tack för senast. Han blev tillknuffad av Anders Olofsson och – Niclas Östlind i fjor när den Stora Konstkritikerdebatten rullade igång.
Ja, vad skall vi ha för bild idag? Varför inte en härlig Monet, nästan äkta, i den spekulativa estetikens namn – där estetiken nästan är äkta.
Spekulativ Monet
Man ser vad man vill och det är inte förrän efteråt man vet om man såg rätt då det hände.
http://www.paperpreacher.com/blog
alltså här kan jag inte låte bli att återigen bli upprörd utav african-remix utställningen. bara för att du nämner den. såg den i rotterdam för några år sedan och FY #/&%!”!!! vilken hemsk grej detdär är. ”nu ska vi se vad dom svarta kan hitta på” typ. ah nu blir jag lika upprörd igen och det är precis som alla feminist utställningar. ”nu ska vi se vad tjejerna kan”. fy farao för punktmarkeringar. så va det sagt.
Africa remix var en bra utställning tycker jag. Bra för att den presenterade bra verk.
Fast då hade jag redan slagit alla föreställningar om att det var en Afrikanskt utställning som presenterades ur hågen. Det var en europeisk utställning med Afrikanskt födda knappt det ens.
Håller med om att feministutställningar brukar bli lite sådär.
Kanske för att det ligger en politisk agenda som överskuggar konstnärligheten.
Har själv som kille varit med på ett antal Lesbiskt politiska event.
Min erfarenhet är att det är någon slags konstens bakgård.
Kvallitén får lätt stryka på foten för att uppfylla de politiska intresserna. Har lärt mig hur man höjer kvallitén utan att det skall bli bråk.
Ändå tycker jag att det kan vara väldigt roligt. För att publiken är väldigt öppen, det blir bra möten människor emellan. Du kan tänka dig den skepsis jag som kille i det sammanhanget möter till en början. Då gäller det att leverera, och att göra det utan att smöra, sådant ser de direkt. Ryggdunk slipper man dock. De gör de politiskt aktiva så bra då.
Jag gillar subgrupper och deras utställningar, trots deras brister. För det finns något levande där. Också är det garanterat konstsektsfritt.
Visste att det var något lurt. Tack Lars för upplysningen, nu kan jag fira jul med gott samvete.
—————————
En fråga….”Spekulativa”, estetik är väl spekulativ i sin grund då den talar till ett gillande i känslolivet. Måste detta poängteras?
Och i så fall. Är all estetism av dags dato spekulativ. (om du beskrivit detta tidigare så har jag missat detta).
Trodde aldrig jag skulle citera Ingela Lind…”..förresten har den stora publiken aldrig gillat installationer eller konstnärliga medieexperiment”.
En av anledningarna jag gav upp att ha video som främsta medium var att jag aldrig var nöjd med hur verken presenterades. Tekniken stod så ofta ivägen för mina intentioner.
Som besökare undviker jag alla små rum eller hörlurar instinktivt. Så detta borde även gälla andra besökare. Allt som måste läsas stående med näsan mot en konsthallsvägg går bort.
Konstformatet är liksom anpassat till att titta på bilder eller objekt och min beundran är stor för de som lyckas i en bild eller ett ögonblick lyckas förmedla en kaskad av tankar. idéer och känslor.
Å andra sidan har jag aldrig förstått motsättningen mellan tavlor och installationer. De kan hjälpa varandra.
Per. Om den spekulativa estetiken. Vi har ju haft en tid i när konsten ägnat sig åt ett mera handfast innehåll och då man gjort projekt om det eller det. Nu finns det en tendens att ta itu med funderingar kring konstens mera traditionella identitet. Vad är ett estetiskt innehåll? Vad handlar det estetiska om? Det går säkerligen att dra några varv på detta.
Jo, det förstår jag. Men det spekulativa, var kommer det in i bilden?
Är det en nedsättande term för att det står i synbar opposition till den anti estetiska konsten som härjat sedan 1992. I sverige kan man väl kalla ”Smart show” 94 eller 95, elller när den var, som start skottet för den konsten.
Eller är det för att konstnärerna verkar spekulera i konst estetisk nog att det förväntas göra dem rika?
Jag förstår på ditt sätt att skriva att du gillar att retas och provocera, och ibland när du får till det är det underhållande, Ibland inte. Så jag undrar nog om det är dina egna små pikar som ligger i termen ”Spekulativa estetiken” eller om det är en allmän mening?
Eller ironisserar du bara över den antiestetiska hållningen?
Per. ”Spekulativ estetik” är i och för sig en neutral term och utgår från att estetiska frågor alltid har en karaktär av det påtagligt spekulativa och att dess historia bär med sig fantasifyllda konstruktioner. I begynnelsen av den moderna estetiken i början av 1800-talet handlade estetiken i stor utsträckning om att nå fram till det Absoluta Verket, kombinationen av det översinnliga och filosofin.
Det är nog hälsosamt att ta en fortsättning på den spekulativa estetiken med en viss nypa salt. Men därför inte sagt att det är ointressant. Men det är lätt hänt att man hamnar i välkända kalkoner.
Menar du som Mr Bean, man vaknar upp i mörker med kalkon i på huvet?
På tal om kalkon
– God estetisk Jul önskar jag er alla!
med inte för mycket späckulativt i magen.
Glöggen är varm här i studion. Är det någon som sett mina tre glöggmuggar?
Vackert vita i polymer.