Här kommer andra delen i vår spännande serie: Rikard ställer frågorna och får svaren.
Rikard: Men man kan fråga sig varför konstvärlden kallar något för konst. Vad säger Dickie om det?
LV: Han kommer faktiskt runt problemet genom att hans teori enbart handlar om att klassificera och inte om att värdera.
Rikard: Men även klassifikation kräver ett motiv.
LV: Men det är så obetydligt att det inte blir något av det. Den institutionella teorin är mycket liberal (bortsett från Barryincidenten som jag nämnde tidigare). De uslaste exempel på konst är ju också konst, eländiga hötorgsmålningar får ta plats i systemet. Med en så elementär utgångspunkt klarar sig Dickie en stund. Det som görs och presenteras som konst, liknar det vi redan känner till. En konstnär gör en målning och omgivningen skulle bli förvånad om han sade att det inte var konst.
Rikard: Jaha, det låter som om man skulle kunna göra en ny formulering: Konst är det som är likt det som gjorts tidigare och som redan kallas för konst.
LV: Det är en mycket bra formulering, Rikard! Kontentan av vad Dickie säger.
Rikard: Men tjänar teorin till någonting alls annat än att formulera en självklarhet?
LV: Några giftdroppar finns där, men det är inget som Dickie är intresserad av. Giftdropparna är att konsten helt och hållet är en institutionell konstruktion och att den är av sent datum. Men Dickie (och så även Danto) vill behålla den gamla goda konsthistorien. Konst har funnits alltid.
Rikard: Menar Dickie att grottmålarna hade en institutionell syn på konsten?
LV: Han kan tänka sig det, fast han tillägger att vi vet alltför lite om hur det var på den tiden för att kunna ge ett exakt svar på den frågan.
Rikard: Men det verkar orimligt.
LV: Sannerligen. Den institutionella teorin har ett historiebesvär. För om man tänker sig att konst bygger på likhet får vi en serie förändrade likheter som löper bakåt i tiden. Ett försök till svar kommer från Stephen Davies som menar att vi måste se historien som en serie konstvärldar vilka är förbundna med varandra. Inga avgörande brott, hävdar Davies.
Rikard: Men om man går tillräckligt långt tillbaks kommer man då till själva början?
LV: Jo, det är en skojig debatt som främst knutits till Jerrold Levinson. Han ser problemet, någonstans måste konsten börja. Och den börjar enligt honom med Ur-Art, alltså diverse verksamheter som ritualer, recitationer, sånger, målningar och annat formskapande. Ur detta stiger konsten. Det ena är trots allt ganska likt det andra som var lite tidigare. Den institutionella teorin blir en historia om kontinuitetens överlägsenhet. Tanken är att man efter hand kom att kalla vissa av aktiviteterna för konst. Och därefter rullas filmen ruta för ruta tills man kommer fram till nutid.
En sensationell bild som visar hur Ur-Art övergår till att bli institutionellt medveten konst genom en fyndig grottman.
(to be continued)
Protest! Bilden på yxmannen gör sig inte …det är kitchig pojkrums posterkonst som inte räknas som konst. Eller har jag fel…det var kanske nummer tre på listan som gjorde den på en bienal.
Per!
OBS! Jag tror att du missade att bilden på Tobias i NY var ett colage av Vilks
Per, du far ut mot konstvärlden. Det verkar som om du tänker dig att man kan se dem som en helhet, alltså om vi nu talar om DIS. Kom först ihåg att konstvärlden är emot konstvärlden. Konstnärer anser inte att de är med i den och kritiserar den, ungefär som du gör. Men vilka är dessa bad guys? Roger Buergel och Astrid Noack som är ansvariga för Documenta 12, vad är det för fel på dem? Eller är det några andra som det är fel på? Jag menar att de flesta gör så gott de kan och har ärligt uppsåt.
Jag måste försvara Per lite: Han försöker hålla en aning distans till den här listan som det tjatas om hela tiden, och det gör han sannerligen rätt i. Man kan inte ersätta den personliga konstupplevelsen med någon sorts börsnoteringar. Om jag upphörde med mina personliga strövtåg i musikhistorien och i fortsättningen höll mig till listpop skulle jag bli sjuk.
Petter, skillnaden mellan listpop och artfacts är att den senare omfattar i varje fall 25 000 rankade konstnärer. Att gå genom dem tar sin tid. De intressantaste exemplaren hittar man längre ner i rullorna. Alla kommer att finna något de gillar personligen. Garanterat.
Hej Petter!
Jag vill göra dig uppmärksam på att Svensktoppen, denna lista som det tjatas om, är ett konstverk av Lars Vilks precis som Nimis och Arx med den enda skillnaden att Svensktoppen istället för drivved består av namnen på svenska konstnärer som drivit iväg.
Yack Dorniel M
Jag har sett Tobias sk skiva, hört listpopen, sett MS sidan etc….
Först försökte jag agera som jag aldrig sett den. Men när min gode vän fick ont i magen av det så förstod jag att jag inte kunde göra detta osett. Jag kunde inte lura mig själv.
———
Lars
Maktmänniskor är maktmänniskor, runt dem samlas en liten armé av brunnäsor och groupis, ja sägare och de som med ekonomiska dealar vill befästa deras makt. Vissa njuter av det, andra har ärligt uppsåt men blir offer inför det.
Har sett det inom sportvärlden, filmvärlden, rockvärlden , skolvärlden, konstvärlden, IT världen som jag verkat och agerat inom. Har man tagit fel beslut så erkänner man inte det utan man boostar sitt beslut. Backar upp det till varje pris. Självklart gör de så annars dumförklarar de sig själva.
Visst kan freaks som jag eller Dorinel M eller Palle T, Pete Doherty eller någon annan spillevink vara med och vara lite hemsk och provocera lite. Du själv är väl en lysande representant för en konstbär som skänker lite farlighet till tillställningen.
Men i realliteten är det väl ett undantag. Sedan är det väl ganska anpassat till vad konstsektern som håller i sparbössan tycker. Det gäller att de etablerade inom kretsen får sina intressen bevakade.
Intressant konst för vem?
Det som lärs acv historien är väl att historien får skrivas om. Om och om igen, vartefter smakriktning råder.
Surfar man runt lite så ser man en massa spännande konst som darrar av dåligt självförtroende.
I realliteten träffar man människor som inte vågar gå på fel vernissage, etc.
Hade jag varit nöjd med tingens ordning hade jag knipt igen.
Förresten, Dorinel: Ur-Art, vad säger du om det? Jag tycker det låter kanon!
Hegel var det, Petter. Ja, hans Inledning till estetiken, som nyss kommit på svenska, är förvånansvärt läsvärd. Rekommenderas alla som käbblar här. Det mesta är fortfarande sig likt.
”Det kan förefalla som om den sköna konsten inte vore värd att betrakta på ett vetenskapligt sätt, eftersom den förblir ett behagande spel, och även om den också inriktar sig mot mer allvarliga syften, så motsäger den dessa mål, och om den överhuvudtaget endast tjänar detta spel liksom detta allvar, kan den som sin tillvaros element liksom sina verkningars medel endast ha bedrägligheten och skenet”
”Till sist är konstverkens källa den fria verksamheten hos fantasin, som i sina inbillningar själv är friare än naturen. För konsten står inte bara hela rikedomen av naturgestalter i deras mångfaldiga och färgrika sken till buds, utan den skapande inbillningskraften förmår också därutöver utgjuta sig på ett OUTTÖMLIGT sätt i sina EGNA produktioner. Inför denna omätliga fullhet hos fantasin och dess produkter förefaller det som om tanken måste berövas allt hopp om att kunna bringa dem inför sig på ett FULLSTÄNDIGT sätt, bedöma dem och inrangera dem under sina allmäna formler.” (övers. Sven Olof Wallenstein. Versalerna står för kursiv stil.)
Jag får känslan av att om konsten sattes i rullning av Kant och Hegel, befinner vi oss fortfarande i samma snöboll som bara växer och växer och inte går att stoppa. Grundsatserna (ovan) bär den med sig även om den kan rulla vart som helst. Det går inte att överge dem utan att helt hoppa av bollen.
Bernstrup ja, vi gick i samma klass på mejan, jag minns väl hur knäckt han var efter teoriprofessor Vilks första besök i hans ateljé. Han slängde allt han dittills gjort och började om på ny kula. Han är dig nog evigt tacksam för det besöket, Lars. Det gick ju bra sen.
Yngve
(Jag har redan postat den här kommentaren, men råkade göra det efter Önskekonsert 1.)
”Och den börjar enligt honom med Ur-Art, alltså diverse verksamheter som ritualer, recitationer, sånger, målningar och annat formskapande. Ur detta stiger konsten.”
Vilket åtminstone jag tycker för tanken i riktning mot Bataille, den fördömda delen. Åtminstone framstår det som den enda vettiga vägen att ta om man nu vill tänka i ur-termer.
Listan. Dess existens att vara eller icke vara kan vi inte lösa, bara ta ut i ljuset.
Allt behöver betraktelse i distans, vridas och vändas, ifrågasättas osv. Och det är det vi gör här med all rätt. Men att fatalistiskt tro på att listan är upphov av en korrekt beskrivning är bara dumt. Möjligtvis en vägledning som kartbild.
Skulle det institutionella rummet vara de tillåtna fysiska platser som representerade konsten? Jag tror och hoppas Lars att du inte menar så.
Låt oss betrakta en av kärnorna – utställningsrummet!
Makten över utställningsrummet.
Kan det bli så att konstnärer med bra kapital skapar sina egna forum och platser oavsett vad etablissemanget vill och producerar sina egna utställningar likt musikindustrin? Så pass duktigt och framgångsrikt att institutionerna tar stryk och mister sin dominans?
Är vi redan där?
Alternativ galleriscenen världen över är i alla fall en början. Liksom de otal Independent Artzinen som poppar upp.
Stockholm upplever jag fortfarande som ängsligt. Rätt adress eller rätt person styr den här staden fortfarande på många sätt.
När jag frågade Lars om listan för ett tag sedan så trodde jag att det fanns en egen akademisk lista med fler parametrar.
Yngve. Jodå, Hegel är en av baspelarna i konstsystemet. Och han skriver ändå med reservation eftersom konsten enligt honom redan hade gjort sitt. Men så såg inte andra baspelare på saken. Och visst rullar det på. Om man är enig om något i konstvärlden (och för säkerhets skull vill jag påpeka att Per och ArtLab också tillhör denna) är det att konsten sniffar djupt i det religiösa. Det blir aldrig någon hejd på ambitionerna.
Jag minns naturligtvis också Bernstrup. Det stod klart tidigt att han skulle klara sig bra. Han gjorde det som alltid går vägen, outtröttligt tog han initiativ, sökte upp, gjorde utspel. Och att det är så får väl sägas vara en tröst för den som misströstar. Vill man lyckas så är det bara att sätta igång. Det går vägen eftersom de flesta är för passiva.
Ulf. Angående listan. Jag kan inte se att det generellt sett är något fel på den. Konstnärerna gör utställningar eller framträdande i utställningssammanhang. Ju fler och ju bättre ställen en konstnär hamnar på desto mer är denne konstnär vald. Och en konstnär blir vald därför att man finner denne intressant. Konstnärer som inte blir valda är uppenbarligen inte lika intressanta.
Det finns några fläckar på artfacts parameter. Konstnärer som gör projekt utanför institutionerna. Christo är ett bra exempel. Christo borde nog rankats ännu högre än vad han är. Men det är ändå marginellt. Genom sina stora projekt får Christo sådan uppmärksamhet att det resulterar i ständiga utställningar.
En annan parameter handlar om hur mycket en konstnär diskuteras, muntligt och i skrift. Duchamp är t ex för lågt rankad i förhållande till den position han intar. Praktiskt taget varje bok om konst diskuterar Duchamp. Men även detta får ses som marginellt, det är svårt att finna exempel på genom artfacts missgynnade konstnärer.
Konstnärer kan naturligtvis öppna egna arenor. Men de blir självfallet direkt slukade av systemet. Alternativscener är en fyndmarknad för curatorer. Konstnärer som finns på sådana får goda erbjudanden om utställningar och möjligheter – och vem står emot det? Och varför skall man stå emot det?
Lars. Det finns alltid dragningskrafter i diametrala riktningar. Och visst, varför skall man stå emot och hindra. Det beror kanske på vem man frågar och vilkas intresse som fokuseras. Visst finns det bromsklossar i konstvärlden också. Jag för egen del tycker att vi konstnärer skall fortsätta expandera tanken i framåtskridande – såväl i konstens gestalting som i dess exponering.
Vi skall göra det enkelt för dom som vill och inte minst kan. Sedan kan ju inte alla vara och göra bra, med enkel logik finns det alltid en skala. Det är väl snarare frågan om vilka enheter man talar om i begrepp.
Det finns ingen anledning att vara avundsjuk och missunna andra framgång – det är världen alldeles för stor för.
Självkänlan måste ligga i att göra något som är värt att tala om, vilket du själv var inne på Lars. men det känns som du är lite stel i din bedömning. Ingen måste eller kommer att få rätt.
Vad är bra konst och konstnär för dig Lars?
En svår fråga som kanske kräver stort utrymme, men försök kristallisera i några meningar.
Lars. Det kommer alltid finnas dragningskrafter i diametrala riktningar. Och visst, varför skall man stå emot och hindra. Det beror kanske på vem man frågar och vilkas intresse som fokuseras. Visst finns det bromsklossar i konstvärlden också. Jag för egen del tycker att vi konstnärer skall fortsätta expandera tanken i framåtskridande – såväl i konstens gestalting som i dess exponering.
Vi skall göra det enkelt för dom som vill och inte minst kan. Sedan kan ju inte alla vara och göra bra, med enkel logik finns det alltid en skala. Det är väl snarare frågan om vilka enheter man talar om i begrepp.
Det finns ingen anledning att vara avundsjuk och missunna andra framgång – det är världen alldeles för stor för.
Självkänlan måste ligga i att göra något som är värt att tala om, vilket du själv var inne på Lars. men det känns som du är lite stel i din bedömning. Ingen måste eller kommer att få rätt.
Vad är bra konst och konstnär för dig Lars?
En svår fråga som kanske kräver stort utrymme, men försök kristallisera i några meningar.
Det blir lite Idol över det.
han är så bra för han har ställt ut där och där….
Men vad har han gjort då, hur såg det ut…
Lars. Det finns alltid dragningskrafter i diametrala riktningar. Och visst, varför skall man stå emot och hindra. Det beror kanske på vem man frågar och vilkas intresse som fokuseras. Visst finns det bromsklossar i konstvärlden också. Jag för egen del tycker att vi konstnärer skall fortsätta expandera tanken i framåtskridande – såväl i konstens gestalting som i dess exponering.
Vi skall göra det enkelt för dom som vill och inte minst kan. Sedan kan ju inte alla vara och göra bra, med enkel logik finns det alltid en skala. Det är väl snarare frågan om vilka enheter man talar om i begrepp.
Det finns ingen anledning att vara avundsjuk och missunna andra framgång – det är världen alldeles för stor för.
Självkänlan måste ligga i att göra något som är värt att tala om, vilket du själv var inne på Lars. men det känns som du är lite stel i din bedömning. Ingen måste eller kommer att få rätt.
Vad är bra konst och konstnär för dig Lars?
En svår fråga som kanske kräver stort utrymme, men försök kristallisera i några meningar…
testarre
Lars. Det finns alltid dragningskrafter i diametrala riktningar. Och visst, varför skall man stå emot och hindra. Det beror kanske på vem man frågar och vilkas intresse som fokuseras. Visst finns det bromsklossar i konstvärlden också. Jag för egen del tycker att vi konstnärer skall fortsätta expandera tanken i framåtskridande – såväl i konstens gestalting som i dess exponering.
Vi skall göra det enkelt för dom som vill och inte minst kan. Sedan kan ju inte alla vara och göra bra, med enkel logik finns det alltid en skala. Det är väl snarare frågan om vilka enheter man talar om i begrepp.
Det finns ingen anledning att vara avundsjuk och missunna andra framgång – det är världen alldeles för stor för.
Självkänlan måste ligga i att göra något som är värt att tala om, vilket du själv var inne på Lars. men det känns som du är lite stel i din bedömning. Ingen måste eller kommer att få rätt.
Vad är bra konst och konstnär för dig Lars?
En svår fråga som kanske kräver stort utrymme, men försök kristallisera i några meningar.
Lars.
Det finns alltid dragningskrafter i diametrala riktningar. Och visst, varför skall man stå emot och hindra. Det beror kanske på vem man frågar och vilkas intresse som fokuseras. Visst finns det bromsklossar i konstvärlden också. Jag för egen del tycker att vi konstnärer skall fortsätta expandera tanken i framåtskridande – såväl i konstens gestalting som i dess exponering.
Vi skall göra det enkelt för dom som vill och inte minst kan. Sedan kan ju inte alla vara och göra bra, med enkel logik finns det alltid en skala. Det är väl snarare frågan om vilka enheter man talar om i begrepp.
Det finns ingen anledning att vara avundsjuk och missunna andra framgång – det är världen alldeles för stor för.
Självkänlan måste ligga i att göra något som är värt att tala om, vilket du själv var inne på Lars. men det känns som du är lite stel i din bedömning. Ingen måste eller kommer att få rätt.
Vad är bra konst och konstnär för dig Lars?
En svår fråga som kanske kräver stort utrymme, men försök kristallisera i några meningar.
Ulf, jag tror du missförstår mina intressen. Jag är intresserad av att ge en beskrivning av hur konstvärlden fungerar och hur kvalitet ser ut i ett objektivt perspektiv – alltså det som statistiskt springer fram ur konstvärldens uppfattningar. Det visar sig att det inte är särskilt spretigt, tvärtom är det klara linjer i konstvärlden.
Jag predikar ingen lära om hur konstnärerna och andra skall bete sig med konsten. Jag har mina idéer och följer intresserat en lång rad konstnärer, en lista som ständigt utökas. Vid flera tillfällen har jag framhållit att det skulle vara gynnsamt för konsten att se över sin kapacitet, definiera sin situation och att bli en del av den intellektuella diskussionen. Säkert är det en bra tanke, men det är inte jag som bestämmer utan konstvärlden.
När jag ser på konst vet jag att ytterst lite blir kvar. Nästan allt som görs har ett bäst före-datum. Utan vidare kan man kursivera 99 % av det som görs. Men självfallet spelar det som görs nu en stor roll just nu. Och det får man taga i betraktande.
Vad som gjort ett intryck på mig under senare tid är Yngve Rådbergs nyckelmålning och Bodzianowskis performance passer.
Lars, det glädjer mig att du har dina intressen, som på något sätt för diskussionen vidare, utan att du vet vart hän.
Så är det med konsten och dess riktningar – vi vet inte vad som kommer att smaka bra i framtiden, även om vi ibland kan ana eller ha en högst personlig uppfattning.
Vad gäller både ”The Key” och ”Passer” få jag själv instämma. Det är något främmande och ensamt i civilisationen – det fångar dom magiskt.
Kanske är det så i konstvärlden också?
Lars, det glädjer mig att du har dina intressen, som på något sätt för diskussionen vidare, utan att du vet vart hän.
Så är det med konsten och dess riktningar – vi vet inte vad som kommer att smaka bra i framtiden, även om vi ibland kan ana eller ha en högst personlig uppfattning.
Vad gäller både ”The Key” och ”Passer” få jag själv instämma. Det är något främmande och ensamt i civilisationen – det fångar dom magiskt.
Kanske är det så i konstvärlden också?.
Har en fråga till Yngve angående hans målningar….Plexiglas!
varför? hur tjocka är de och håller det? Har du erfarenheter av ojla på glas?
De blev visst fler.
Lars, det glädjer mig att du har dina intressen, som på något sätt för diskussionen vidare, utan att du vet vart hän.
Så är det med konsten och dess riktningar – vi vet inte vad som kommer att smaka bra i framtiden, även om vi ibland kan ana eller ha en högst personlig uppfattning.
Vad gäller både ”The Key” och ”Passer” få jag själv instämma. Det är något främmande och ensamt i civilisationen – det fångar dom magiskt.
Kanske är det så i konstvärlden också?…
Man undrar vad de i framtiden kommer att se och säga om vår tid?
Kanske kommer de finna en oerhört nervös tid där ten tekniska kvallitén i verken liknade nonsens. Gjorda i en tid då det inte spelade någon roll vad man gjorde. De stora konstnärerna syns däremot på diverse mingelbilder från viktiga konsttillställningar. Fast ingen bryr sig egentligen då Paris Hiltonbilderna var mycket sexigare och kändare.
För säkerhets skull så finns det långa viktiga texter skrivna om verken som inte gör sig på bild. Där viktiga personer beskriver hur viktiga verken är.
Det sades om perioden att det fanns mycket bilder, men fanns det verkligen det?
Framtidens forskare kanske undrar, För verken blir liksom inte synliga. Eller vad menade de egentligen? Skulle man läsa den där pappersbunten eller var det en ready made?.
Per. Nu får du sluta med att tramsa. Klart att det finns länga rader av tekniskt drivna perfektionister i konsten och att det finns intressanta bilder. Eija-Liisa Ahtila, Jeff Wall och Gursky är kända perfektionister som bör bra bilder, Matthew Barney och Pierre Huyghe är andra. Det går att fylla på med hur mycket som helst.
Hej Petter!
Det är ganska intressant att Vilks inte tagit upp Jerrold Levinson och ur-art vid våra tidigare sammandrabbningar. Jag kände inte till Levinson men nu har jag googlat lite på honom och hittat bland annat en lektion i konstfilosofi i powerpoint format. Där finns en slags formel/ekvation som illustrerar hans teori kring ur-art. http://www.typetoken.com/230/230_Class2.ppt
Under mitt googlande på Levisson upptäckte att Lars hade nämnt honom i en artikel på vilks.net nån gång under våren/sommaren, men han fick inga kommentarer. Del 114: Konstfrågans konjunktur https://www.vilks.net/?p=194
Det där med ur-art känns i linje med mina tankegångar och erfarenheter. Den konsten som vi känner till idag hör ihop men äldre tiders konst ungefär på samma sätt som Nya Testamentet hör ihop med det Gamla Testamentet. De som levde på den gamla testamentets tid var inte kristna i vår mening eftersom Kristus inte hade fötts än, men de är ändå betydelsefulla för kristendomen och de finns med i Bibeln. (De är dessutom viktiga både för judendomen och islam)
Det räcker att man tittar på vad som hände på konstfronten på sextiotalet så förstår man att performance och happenings är starkt kopplade till primitiva ritualer. Och jag tror att även Vilks är överens med mig om att performance är inget nytt påfund utan det har funnits sen urminnets tider under diverse namn.
Det finns…men i relation till det stora media och bild-utbudet, antal utbildade så finns det få. I alla fall få som hyllas. En tekniskt driven konstnär skall väl snarat hånas idag och hötorgsförklaras och inte ges möjlighet att ställa ut…..fast har märkt att det är en viss förändring på gång.
Varför lägga tid på att lära sig något till perfektion när man kan lägra rätt curator, göra lustiga utspel och hänga i rätt kvarter i rätt stad?
Mathew Barney är ju inte direkt omgiven av ett otal kopior, vilket kan iof förklaras med den kostnad och egenhet som mannens verk är full av.
Dorinel. Jag vet att du är förtjust i sådana långt-tillbaka-har-funnits och att man kan se likheter i alla möjliga riktningar. Svagheten med Levinson är att han ser på verksamheterna, yttre likheter. Och det är frestande. Konst är främst målningar och skulpturer (performance är sent ankommen till bildkonsten) och sådana kan man observera långt tillbaka i tiden. Så drar man slutsatsen att konsten kommer från detta med tanken att en gång var de inte ens konst utan Ur-Art. Och från denna tar man sedan sats framåt igen. Men så har vi det med att målade bilder och andra tillverkade objekt finns konstant omkring oss och har så funnits. Endast en obetydlig del av dessa är konst. Att i liberal anda säga att alla bilder är konst tjänar inte mycket till. Saken handlar om att Vissa bilder etc blir konst och andra inte. Vilken är skillnaden och hur tillkom den?
Per. Du slår ner alltför summariskt och gör konstvärlden med alla dessa tiotusentals konstnärer till en värld av bad guys. Men det är svårt att peka ut vilka som är de dåliga. Man kan t ex fortsätta uppräkningen av perfektionister, ta t ex James Coleman och Isaac Julien. Båda har den högsta aktning och prestige i konstvärlden. Jag vet inte riktigt vilka du menar skulle vara exempel på sådana som inte gör något ärligt arbete och som har usel teknik. Teknik får förstås på ett bredare sätt, håller man på som slacker eller med trash är detta också en teknik och den behöver inte vara mindre perfektionistisk för att resultatet ser ut som kriget.
Jag vet ett par perfektionister jag med….är inte säker på att jag gillar dem.
Det är inte poängen.
Finns många jippokonstnärer och glyttar som jag gillar. Men det är inte vad jag far efter.
Med det systemet som styr den delen af konstvärlden som du beskriver ganska träffande med sina bonus system och ”rätt platser” (håller med dig helt om hur det fungerar) så blir verken ointressanta. De blir en dålig ursäkt för att synas på rätt plats.
Jag vänder mig mot en slags klipparmentalitet som hetsar på folk att göra usla utställningar. Är du tillräckligt stor och omhuldad kan du säkert bromsa det, men under övre skiktet så kommer kvallitén på svaj.
Har sett ett par I mina ögon haverier,,,altförmånga från personer jag vet kan bättre. Allt för att passa in och få ta sina karriärsteg. Nej, vill inte nämna dem för det vore oschysst mot dem.
Allt för att vara med och leka där konsten inte är verken längre utan vem som beskriver dem, vem som såg dem och var de visades blir viktigare.
Hej Lars!
Det blir lättare att förstå hur jag ser på konstens kontinuitet tillbaka i tiden om man tar hänsyn till att det finns en viss koppling mellan konst och religion.
Låt mig ge ett litet exempel:
Vi vet att det finns skillnader mellan kultföremål och bruksföremål, men vi kan inte alltid till 100% skilja ett kultföremål från ett bruksföremål. Kultföremålen har vissa karaktäristiska drag; de är oftast gjorda av ädelmetaller och är vackert utsirade. Men även bruksföremål kan vara gjorda av ädelmetaller och vara vackert utsirade. Ett kult föremål kan alltså se ut precis som ett bruksföremål och viceversa. Men ändå är vissa av dessa föremål kultföremål och har ett sånt speciellt värde att folk är beredda att offra sina liv för dem. Detta beror på att den väsentliga skillnaden mellan ett bruks- och ett kult föremål inte ligger i utseendet utan på det andliga planet. Kultföremål är heliga eftersom de har fått en religös innebörd genom att användas i religiösa sammanhang.
Men dessa kult – och bruksföremål behöver, enligt min teori, inte vara fasta i sin roll för evigt. Ett bruksföremål kan användas i ”nödfall” som kultföremål och viceversa. Allt handlar om att respektera (eller överträda) den överenskommelse som finns inom en viss grupp vid en viss tidpunkt.
Den där uttjatade pissoaren är ett typiskt exempel på ett bruksföremål som fått status av kultföremål.
Konstvärlden fungerar enligt mina observationer efter samma princip som religionen. Man kommer överens om att vissa saker är konst och då vördar man dem som konstverk. Men det händer som sagt att konstverk används som bruksföremål. Om jag minns rätt så användes en Van Gogh målning som dörr till ett hönshus innan en samlare köpte den och återgav den rollen som konstföremål.
Som du märker, så är jag överens med Institutionella konstteorin dvs att konst är det som konstvärlden säger att det är konst. Och detta gäller även tillbaka i tiden men då får vi ersätta ordet konstvärlden med kultvärlden.
Per. Jo det är klart att det är si och så med konstnärer i de nedre regionerna. Men om du ser på dem som tar plats på rankinglistan? Här brukar man hålla måttet. Jag har som du vet plockat ut de bästa svenskarna. Nu gillar du inte Bernstrup, men i övrigt, är det något fel på dessa 15 bästa svenskar?
Ånej! Varför ska jag alltid vakna mitt i natten med en tanke jag inte kan släppa? Jag orkar inte! Men jag får lov att göra det ändå.
Lars och Dorinel
Ni verkar båda vilja se konsten som en sekulär religion, fast från var sitt håll. Dorinel vill se kontinuiteten hos andligheten, Lars vill se en kontinuitet i det bedrägliga. Båda har rätt!
Konst och religion är olika saker. Vad de båda har gemensamt är förhållandet till det ogripbara, gränslösa. I takt med att religion och metafysik blivit alltmer ovidkommande för filosofi och vetenskap, har behovet av att ställa dessa (måhända ovidkommande, men ändå på något sätt pockande) existentiella grundfrågor kanaliserats i vissa av religionens kvarlämnade formella praktiker. De sköna konsternas filosofi formulerades ju inte av en slump samtidigt som religionen tappade sin hegemoni. I en mening är dessa andlighetens ruiner tomma. Anden är borta. Men de står samtidigt för något reellt i vårt medvetande.
Alltsedan upplysningen har konsten fått axla rollen av förmedlande länk mellan det fattbara och det ofattbara (även fiktionen i bred mening har ju denna roll, men saknar i allmänhet den legitimerande diskursen). Men genom att konsten till skillnad från religionen är öppen med sin bedrägliga natur, eftersom den hellre ställer frågor än ger svar, är den paradoxalt mer sanningsenlig och bättre skickad att svara mot den (post?)moderna människans uråldriga undran över sin egendomliga belägenhet.
/Yngve
Per,
varför plexiglas?
Akrylglas (plexi är ett varumärke) är ett stabilt och vad man vet beständigt material. Jag målar på det för att målningarna ska få så lite kropp och så slät yta som är möjlig med bibehållen ytmässig direktkontakt. 2 mm är tillräckligt för att ge dem stadga nog att hänga utan syliga spikar el dyl. Vad gäller olja på (eller bakom) glas kan du prata med Petter. Där blir ytan helt slät, men också på sätt och vis frånvarande.
/Yngve
Lars, det glädjer mig att du har dina intressen, som på något sätt för diskussionen vidare, utan att du vet vart hän.
Så är det med konsten och dess riktningar – vi vet inte vad som kommer att smaka bra i framtiden, även om vi ibland kan ana eller ha en högst personlig uppfattning.
Vad gäller både ”The Key” och ”Passer” få jag själv instämma. Det är något främmande och ensamt i civilisationen – det fångar dom magiskt.
Kanske är det så i konstvärlden också?……
Hej Yngve!
Kul att du ser likheterna mellan min och Vilks syn på konst.
För mig är skillnaden mellan religion och konst inte större än skillnaden mellan schimpans och människa. Men för många verkar dessa skillnader vara ofattbart stora. Jag tror att det handlar om ett evolutionistiskt synsätt.
En fråga som återstår är varför Vilks inte avslöjat vid tidigare diskussioner att han kände till Levinsons teori om ur-art? Vilks anser ju att Levinson är seriös och att det ligger nåt i hans teori trots att den har visa brister. Om Vilks hade tagit upp Levison tidigare då hade vi kunnat redan för ett år sen börjat arbeta med att fixa till dessa brister. Istället för att upprepa oss hade vi istället koncentrerat oss på att förklara vad som skiljer konstverken från andra bilder/föremål/fenomen.
Om meningen med våra debatter är att fixa till den institutionella konstteorin då måste vi ha alla korten på bordet. Men tänk om Vilks använder dessa diskussioner som ett open-source medan han håller på och skriver en ny bok i ämnet!
Jag tror du har rätt om boken.
Men det är kanske bättre för kommande innehåll att inte veta.
Yngve: Kontinuitet i bedrägligheten…ja, vad det nu skall betyda. Min ambition är att konstruera en teori om konsten, alltså ett sätt att beskriva den – och det skall se på forskningens villkor. Där finns nog den största skillnaden mellan Dorinel och mig. Dorinel arbetar snarare med idéer och inte med teori som kan ingå i vetenskapliga sammanhang.
Dorinel. Levinson nämnde jag som du själv såg tidigare. Det kommer mer om Levinson senare i afton.
Jag menar att du tycker att det andliga inslaget i konsten är ett negativt arv, en beklaglig fortsättning på religionens fagra löften och dimridåer, som skymmer vad konst skulle kunna vara, medan Dorinel tycker att denna kontinuitet är oundviklig och grundläggande för förståelsen av vad konst är.
/yngv
Hej Yngve!
Tack för att du förtydligade mina tankegångar för Vilks! Du satte pricken på rätt ställe.
Tror du att vi får skriva varsin kapitel i Vilks nya bok? Jag gissar att Petter Helje skulle också vilja vara med på ett hörn.