Del 230: Vem ropar från månen?

Lite debatt har vi trots allt i konsten. Inte på riksplanet. Där råder tystnad. Men lokalt och livligt. Crister Enander framstår alltmer som det nödvändiga bondeoffer som måste göras för att diskussionen skall kunna avancera mot sina kärnpunkter. Fredrik Svensk har ånyo gripit pennan och kan kassera in ett kanske välbehövligt honorar. Svensk prövar onekligen att visa sina diskursiva muskler samt att utdela små nyp även i andra riktningar än den Enanderska. Han har några korta anmärkningar om den institutionella teorin. En snabb sopkvast över Danto samt formuleringen (föregången av några diskursmuskler) att den institutionella teorin ger oss ”som man ropar från månen får man svar”. Metaforen är något gåtfull men essensen kan man inte ta miste på. Han säger som brukligt är: Cirkulärt.

Även här på bloggen har det diskuterats värdeteori. Petter Helje och Rasmus West har yttrat sig i frågan om man hur man eventuellt skall utvinna värdeomdömen ur empirin.

Nå, saken gäller det här. Det som konstvärlden kallar för kvalitet i konsten är kvalitet. Denna enkla tes förutsätter att det inte finns några externa inslag. All kvalitet skapas av konstvärlden. Och av detta följer att det blir möjligt att mäta kvaliteten. Företrädare för konstvärlden framhäver vissa konstnärer mer än andra. Något som är synnerligen uppenbart. Ett sätt att skapa sig en uppfattning om detta är t ex att studera tidskrifter och böcker där konstnärer behandlas. Man kan göra en lista på dem som blir mest positivt omnämnda etc. Men enklare är att begagna sig av den mätning som artfacts utför: Att bli vald är liktydigt med kvalitet. Ju fler och ju bättre platser konstnären får visa sig på desto högre kvalitet kan man säga att denne representerar. Det kan förefalla självklart. Fortfarande är inte mycket sagt eftersom cirkulariteten hänger i luften. Varför väljer konstvärlden den och den och inte den och den?

Svaret är inte särskilt komplicerat. Grundtanken är relevans. En konstnär skall framstå som relevant vilket innebär att dennes arbeten skall ha (eller tilldelas) i sammanhanget gångbart innehåll och form. Det bör också finnas en avvikelse som gör att konstnären inte är alltför lik alla andra. Vid varje tidpunkt finns det konkreta formuleringar som kan tillgripas. Alltså att det är möjligt att säga om den samtida konstvärlden ”Just nu gäller x och y och…”

Vi kan ta ett exempel. När Karin Mamma Andersson fick en miljon som förstapris i Carnegie Art Award 2006 fanns en jury bestående av Ina Blom, Maaretta Jaukkuri, Lars Nittve, Poul Erik Tøjner och Suzanne Pagé. Juryn kan utan vidare sägas vara rimligt representativ för den samtida konstvärlden. Tøjner summerar: ”I juryen begrundede vi blandt andet tildelingen af prisen med Anderssons relancering af det fortællende potentiale i maleriet. Et særligt slående karakteristika ved hendes arbejde er den hyppige repræsentation af malerier og andre billedudtryk inde i selve værket. Gennem en sofistikeret og ofte overraskende brug af billeder i billedet forstærker hun fornemmelsen af den visuelle særegenhed som maleriet har.”

Inget oväntat; relevanta ståndpunkter 2006: Narrationens betydelse, referenser till andra konstverk och bildvärldar, detta använt som språk. Referensbenägenheten är välkänd sedan den valsat runt i utställningstematik som på Whitneybiennalen och Tatetriennalen 2006. Slutligen poängteras att måleriet har en visuell egenart. Det senare kanske inte kan stå helt oemotsagt men det är gångbart. Juryns infallsvinklar är långt ifrån de enda möjliga. Vill man ha mer kan man läsa in sig och göra listor på gällande kriterier. Men även om listan kan innehålla en hel del blir den inte oöverskådlig. Konstvärlden samlar sig kring ett antal aspekter vilka långsamt förändras. Några förändras praktiskt taget inte alls: alltså sådant som förnyelse, obegriplighet, överskridande, det poetiska, fiktion och några till.

Det här är alltså att fylla ut konstvärldens val med de argument som finns för att något har kvalitet. Formellt har man då hävt cirkulariteten. Emellertid skall man inte utan vidare tro på att argumentationen om konstnärlig kvalitet är det som avgör ett beslut. Övergången från empiri till värdeomdömen är ytterst komplicerad. Ett val påverkas av att en konstnär redan är vald av starka företrädare för konstvärlden liksom relationer. Med andra ord kan man inte frångå nätverkssituationen. ”Jag känner konstnären men det påverkar inte mitt beslut” – sådant kan sägas men med begränsad trovärdighet. Ytterligare får man ta hänsyn till andra dispositioner: Det kan vara dags att satsa på en kvinnlig konstnär, på en politisk konstnär, på en målare, på en utomeuropeisk, på ett relativt obekant namn osv.

Här får vi ge Petter Helje rätt i att man inte kan härleda ett värdeomdöme ur empirin. Vi kommer aldrig att kunna visa vad som avgör konstvärldens ställningstagande. En sak kan vi dock vara säkra på: Konstvärlden är väl samkörd och dess medlemmar rör sig i ungefär samma riktningar.

Det saknas inte innehåll i denna version av den institutionella teorin. Som teori är den inte cirkulär. Däremot är allt som finns en cirkulerande massa av uppfattningar skapade av konstvärlden.

Om jag återgår till Fredrik Svensks måne. Ropar man från månen får man bedövande mängder av svar från konstvärlden. Även Svensk ropar med hopen.

bonvicini built f crime 2006.jpg
Ett exempel på kvalitet just nu, Monica Bonvicini (173) Built for Crime 2006

Läser man följande text ser man hur kvalitet skapas och justeras:

Bonvicini first gained international attention in the mid-nineties for works that aggressively addressed the gendered politics of architecture and the built environment. Informed by and furthering the feminist discourse, Bonvicini’s work continues to interrogate the imprimatur of architecture, but has more recently focused on the fetishization of art and architecture as well as the tendency in both disciplines to fetishize materials. In its critique, the work simultaneously questions institutional motivations and the way in which the structures of art are determined and/or challenged by the social and physical parameters of the institution. Bonvicini utilizes language in much the same way she uses, or just as often mis-uses, industrial materials: to break open or reinforce the meaning generated by form.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

32 svar på Del 230: Vem ropar från månen?

  1. Petter Helje skriver:

    Tack för en utmärkt artikel, Lars! Jag ska läsa den noga ett par gånger. Kanske jag rentav börjar förstå vad du menar trots att jag är trögtänkt.

  2. Joaquim skriver:

    Hej Lars, tack för ditt svar innan under del 226. I och med post XLII förstår jag precis vad du menar och får inst teorin att gå ihop. Men jag tror ändå att den kan utvecklas och bli lite mer livfull. Tror du inte det? Hur går det på HD?

    Happy Weekend!/ Jocke

  3. Lars skriver:

    Tack för vänliga ord Petter!

    Jocke. Vad menar du med att den skall “bli lite mer livfull”? Jag ser snarast att man kan ringa in alla kriterier och åstadkomma en hög grad av precision om vad som är kvalitet.

  4. Joaquim skriver:

    Jag har lite svårt att förklara vad jag menar med det. När allt är inringat, hur skall vi gå vidare tycker du? Skall vi nöja oss med vernissagemiddagar och Art-Basel?

    /J

  5. Lars skriver:

    Jocke, din oro är fullständigt obefogad. Det är ungefär samma effekt som att oroa sig för ateismen. Hur skall det gå då? Utan Gud? Nejdå, konsten ångar på. Möjligen kan man dra nytta av vissa strategiska möjligheter när det t ex gäller att bedöma vilka möjligheter ett visst konstprojekt kan tänkas ha. Och att inte falla i farstun för vad som helst. Även om man kan beskriva konstvärlden och slå fast att antalet möjligheter är mer begränsat än vad man omedelbart kan tro, är de ändå många, för att inte säga överrika.

    Man kan bättre lära sig att göra standardkonst. Men eftersom nästan alla redan håller på med det är det ingen särskild nyhet.

    Du undrade tidigare om man kunde tillämpa Dickie på andra områden t ex medicinen. I viss mån, men medicinen har en stark extern faktor. Ett brutet ben är inget man kan förklara bort som ett språkligt misstag. Eller att medicinvärlden skulle definiera bort ett benbrott som normaltillstånd.

  6. Pontus Raud skriver:

    silly season.

    Hur värderar man fotbollspelare eller konstnärer? Det kanske finns iallafall en koppling mellan fotboll och konst?
    MVH Pontus

  7. Lars skriver:

    Jo Pontus, där finns något intressant om man jämför ranking av bollspelare och konstnärer. Eftersom fotbollsspelarna har olika uppgifter får man jämföra dem på en generell nivå. Den som gör flest mål blir inte bäst eftersom spelet kräver försvar och målvakt. Utifrån sett kan man säga att de spelare som väljs mest till framstående klubbar är de bästa. Som i konsten, där vi inte har klubbar utan utställningar. Eventuella “klubbar” är inofficiella.

  8. Petter Helje skriver:

    Hej, Pontus! Hur går det på Konstnärshuset? Den intressanta skillnaden här är om man själv värderar eller om man nöjer sig med att utifrån se hur andra värderar. Som jag nu förstår Lars är det det sistnämnda som intresserar honom, och längre kommer man inte heller med institutionsteorin om man ska undvika att bryta mot den princip vi talade om tidigare (Humes lag). Det sistnämnda kan alltså säkerställas statistiskt. Men om man själv befinner sig inne i systemet, om man t.ex. arbetar som talangscout för en fotbollsklubb och det inte finns någon ranking eller statistik att tillgå, då måste man själv göra en värdering av de spelare man har att välja mellan. På samma sätt är det med konstvärldens curatorer, de måste vara i stånd att själva värdera vad de ser och kan inte uteslutande förlita sig på någon annans bedömning, vilket blir uppenbart om det gäller att värdera sådant som ingen tidigare har värderat. Detta är i viss mån också konstnärens situation, menar jag. Arbetet i ateljén är (bl.a.) en värderingsprocess. Kort sagt, Pontus: Värderar du konst eller registrerar du hur andra värderar? Den frågan är lite knepigare än vad man i första ögonblicket skulle kunna tro.

  9. Johan Lundh skriver:

    Petter, din dikotomi är vilseledande. Värdera och registrera står inte i motsättsställning till varandra. De är intimt sammanflätade med varandra. Det finns ingen neural position att registrera ifrån. Det har det aldrig funnits. Jag tar till mig konst och värderar det jag ser. Hur jag värderar den beror på vilka förkunskaper jag har. Så enkelt är det.

  10. Johan Lundh skriver:

    Klargörande: Hur jag registrerar och värderar den beror på vilka förkunskaper jag har.

  11. Rasmus West skriver:

    Lars: en liten miss, jag heter Rasmus, inte Magnus.

    Intressant jämförelse med fotbollen.. kollade f.ö. på en mycket bra Premier League-match igår. Mitt favoritlag vann med 2-0. Det finns många likheter “sporterna emellan”, fler än spelarrankingen. Taktik/spelförståelse kunde jämföras med teori och praktik utgående ifrån den. En fotbollsspelare skulle dock aldrig kunna ta hjälp av en annan för att utföra en viss sak men fältet är ju också betydligt mer begränsat. Det finns tydliga ramar för det område där fotbollspelaren verkar emedan konstnären har en extremt stor spelplan..

  12. Rasmus West skriver:

    Petter: du ställde frågan till Pontus men jag har ett litet inflikande, hoppas du inte misstycker: En bra talangscout ser till att registrera allt som den spelare, talangscouten är satt att värdera, gör under en eller flera matcher samt på träning, t.e.x. genom att videofilma eller/och specialstudera spelaren och därav göra gångbar statistik. Den allmänna känslan för spelarens prestation noteras förstås men i stort är det en talangscouts jobb att ta upp så mycket information som möjligt om en spelare och göra sin värdering utgående ifrån det. En förutsättning för talangscoutens verksamhet är ett fungerande nätverk av kontakter. Det är nog väldigt sällan någon visar ett liknande intresse för en konstnär.. om det inte är frågan om en redan etablerad dito.

  13. Petter Helje skriver:

    Hej, Rasmus! Du har rätt i att man inte kan pressa liknelsen med fotboll och talangscouter alltför hårt. Konst och fotboll är trots allt olika saker, även om det finns beröringspunkter. Jag tror inte heller att en curator ställer sig framför ett konstverk och för någon sorts statistik.

    Hej, Johan! Jag har inte sagt att värdera och registrera står i motsättning till varann. Jag tror precis som du att de är intimt sammanflätade och att det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är vad – men inte alltid, och framför allt inte på den begreppsliga nivån. (Hur kan vi annars överhuvudtaget tala om att det ena är sammanflätat med det andra?) Det finns ingen neutral position att registrera från, skriver du. Då förstår jag varför du inte vill uttala dig om huruvida det på 1600-talet fanns kvinnor som kopulerade med djävulen eller inte. Du framstår åtminstone för mig som ontologisk eller kunskapsteoretisk relativist (alternativt radikalskeptiker), och det är ett synsätt som jag inte delar och som jag ärligt talat tycker är ganska ointressant. Jag kan bara undra vilken position du tänker inta om du vill övertyga mig om att den här typen av relativism är “sann” eller “bättre” än någon annan. Knappast någon neutral position, antar jag.

  14. Rasmus West skriver:

    Petter: Tycker ändå att det finns likheter i hur talanscouten arbetar med att tillskansa sig information och hur en konstnärs diskurs och värde byggs upp efterhand genom turer i nätverk och publikation. Det är enklare att få information om en spelare ju mer känd den är inom båda världarna. Det är intressant hur många beröringspunkter det finns.. Har ofta tänkt på det, och inte lyckats komma på någon idé hur jag framgångsrikt skulle kunna kombinera dessa två av mina intresseområden.. (om jag ska göra det, d.v.s.) Men, det kanske ger sig.

  15. Lars skriver:

    Rasmus, du minns väl Gordons och Parrenos film om Zidane? Där ser du vd som händer när världarna kombineras. Eller rättare sagt när konsten söker sig dit. Det omvända sker ju inte.

  16. Petter Helje skriver:

    Rasmus, jag gillar också fotboll men jag är inte särskilt kunnig. Fotbolls-VM är ju grymt kul, men till och med under de matcherna kan jag komma på mig själv med att bara njuta av stämningen, åsynen av det friska gröna gräset (det är väl konstgräs nuförtiden!) och de vackra färgerna på reklamen (haha). Sen rycks jag med igen när Henke eller Zlatan får bollen. Jag pratar alltså om fotboll på TV. Hur var filmen om Zidane, Lars? Jag missade faktiskt den.

  17. Lars skriver:

    Hej Petter, Ja den filmen var lång och seg och jag skrev om den på https://www.vilks.net/?p=230 Kan någon tala om för mig hur man lägger länk i kommentaren?

  18. Rasmus West skriver:

    Petter: ja, det är något särskilt i hela tillställningen.. Man kan se fotboll på så olika sätt, jag går från insupande av stämning till taktisk analys från och till flera gånger under match och ibland följer jag en specifik spelare. Jag är mest intresserad av klubbfotboll, men gillar också slutspelen.

    Lars: ja, jag vet.. har inte sett den men hört ungefär detsamma som ditt omdöme. Om jag skulle göra något åt fotbollshållet skulle jag nog göra det på ett annat sätt..

  19. Rasmus West skriver:

    Lars: “Även här på bloggen har det diskuterats värdeteori. Petter Helje och Magnus West har yttrat sig i frågan om man hur man eventuellt skall utvinna värdeomdömen ur empirin.”

    Hrmm.. inte för att jag vill vara och verka nitisk men, ifall du menar mig så kanske du har lust att rätta namnet? Känns inte riktigt rätt att vara Magnus.

  20. Lars skriver:

    Rasmus, tack för påpekandet. Pinsamt misstag. Är nu korrigerat.

  21. Joaquim skriver:

    Det finns visst exempel på fotbollsspelare som prövat på den kreativa banan. Upptäckte igår Glenn Strömbergs pastasåser. Minns också Glenn Hysen i annonser där han garanterade kameramärket Cosinas föträfflighet. Martin Dahlin har utmärkt sig som designer av skjortor. Listan kan göras lång. Kanske inte Artfacts nivå, men ändå…

    Fridens/ Jocke

  22. Lars skriver:

    Jo Jocke, den kreativa banan är något annat än konstbanan. Lågdiskurs är utbytbart mot annan lågdiskurs. Men fotbollsspelarna gillar inte Kant och Deleuze.

  23. Joaquim skriver:

    Jag vill inte vara petig, men gillar kan de väl visst tänkas göra? Vi skall inte vara fördomsfulla.

    De kanske inte så systematiskt förklarar sitt spelande enligt filosofiska teorier, även om vi har en känd Monty Python skatch på temat.

    Jag hävdar dock fortfarande att konstnären behöver/behöver inte filosofin i samma grad som fotbollsspelaren. I sitt praktiska arbete dvs. När det gäller att försöka förklara och kontextualisera sin verksamhet för pålästa kritiker och kuratorer är det självfallet en fördel att ha lite på benen. Men det är absolut inget måste. Den obildade vilden är mer aktuell än någonsin år 2007.

    Kram/ Jocke

  24. Lars skriver:

    En avgrund finns dem emellan. Konstnärerna behöver inte kunna detaljerna och behöver inte heller läsa sig genom Derrida eller Spivak, andra kan göra det. Men de läser rätt mycket och de snappar upp. Samtidskonstnärer rör sig i dessa världar, deras konst handlar om sådant. Fotbollsspelarna har ingen som helst anledning att fördjupa sig. De är inte intresserade. Sätt inte högdiskursen för högt.

    Är den obildade vilden aktuell som konstnär????

  25. Joaquim skriver:

    Mats Olsson behöver ju inte förankra sina matchreferat i poststrukturalistiska tankemodeller utan kan lita på sitt personliga omdöme och vad han själv sett innan. Om han sågar en populär spelare trots att han gjort mål tar han en uppenbar risk. För det mesta accentuerar han istället det som förväntas vara en allmän opinion och siar lite om famtiden.

    Konstnären klarar sig bra genom att iakktaga sin omgivning, må den vara verklig eller fantiserad. Om det i denna omgivning finns behov av eller beröringspunkter med filosofi, konstteori eller andra teoretiska konstruktioner så är det naturligtvis intressant att använda sig av dem. Om den värld man i första hand kommunicerar med är uppbyggd runt dessa konstruktioner är det ju en anledning god som någon att intressera sig för dem.

    Men samtidigt; teorin är konstruerad efter konsten. Därför kan ideen om den obildade vilden som “sanningsägaren” och den äkta konstnären inte dö ut. Det är ju samma sak med vetenskapen, som ständigt förändras med nya upptäckter. Det är ju sällan så att vetenskapen påverkar verkligeheten, eller hur? Kanske hur den uppfattas, men inte hur den är.

    Fridens/ Jocke

  26. Lars skriver:

    Jocke, jag tror du missar den väsentliga poängen. Konsten befinner sig på en högdiskursnivå, oavsett vad man säger eller gör. Det romantiska geniet och andra oförstörda krafter tänktes vara delaktiga i denna nivå där de utför det som filosofin inte kan göra med på samma andliga nivå.

  27. Joaquim skriver:

    Konstteorin befinner sig på en högdiskursnivå, det är jag håller undertecknad med om. Men inte konsten. Konsten är det samtalet handlar om, inte det samtalet är.

    Samma sak med den institutionella teorin. Jag vill göra följande konstaterande:

    Det konstvärlden anser vara konst är konst enligt den institutionella teorin.

    FRIDENS/ Jocke

  28. Lars skriver:

    Jocke, du har en bit kvar. Det samtal som konsten för ligger automatiskt på en hög diskursnivå. Det är en given status. Därför kan konsten aldrig vara banal, det enda som är möjligt är att något kan uppfattas som dåligt, alltså ovärdigt att beträda högdiskursen.

    Jag fattar inte poängen med ditt konstaterande. Så är ju den inst teorin (förenklad). Eller menar du något annat?

  29. Joaquim skriver:

    Hej igen Lars, jag menar också att samtalet är högdiskurs. Jag menar också att det bara är konstens sammanhang i det avseendet, inte konsten i sig själv som är högdiskursen. Man kan självfallet säga: “konst är högdiskurs enligt den institutionella teorin”, men det är inte samma som att säga: “konst är högdiskurs”. Samma följdaktighet finns i mitt tidigare konstaterande.

    Dessutom börjar jag återansluta mig till Dorinel Marcs ideer tidigare om att konsten fanns också innan konstbegreppet. Inte som någon magisk-mystisk världsförklaring utan som en logisk övertygelse. Konstverket var ett konstverk redan innan det kanoniserades av konstvärlden. Det var precis exakt samma innan som efter. Möjligen kan det ha behäftats med en artbestämning, men objektet är sig exakt likt trots detta.

    Ha det!/ JOcke

  30. Lars skriver:

    Ja Jocke, det blir lätt så att man ansluter sig till etablissemangets uppfattning. Dorinels uppfattning är den som konstvärlden har. Det har funnits konst alltid. Så lyder den heliga konsthistorien och ett sådant synsätt förhindrar varje konstteoretisk framgång. Det är det religiösa: Det är nåååååååååååååågooooooooooot alldeles
    säääääääääääääääääääääääääärskilt med konsten. Man kääääääääääääääääääääänner det.

    Duchamps pissoir ser precis ut som en vanlig pissoir. Men likheten har ingen betydelse här, en vanlig pissoir blir inte mer konst för det. Och vice versa.

  31. Joaquim skriver:

    Nu är det du som missuppfattar mig Lars. Jag har inte sagt något om “nåååååååååååååågooooooooooot alldeles
    säääääääääääääääääääääääääärskilt med konsten. Man kääääääääääääääääääääänner det”. Jag har lagt fram en ide om att konsten som objekt och konstnären som subjekt ligger utanför konstvärlden. Jag tycker mig t.o.m. ha bevisat det.

    Duchamps pissoir blev Duchamps pissoir vid något särskilt tillfälle. Innan dess var det en helt vanlig pissoir som senare skulle komma att bli Duchamps. Alltså har objektet sedan det tillverkades varit ett betydelsefullt konstverk.
    Låt oss tex säga att du vore Hertig Lars Vilks utan att veta om det. Har du då varit hertig hela tiden eller bara sedan imorgon när du får reda på det?

    Jag hävdar vidare att högdiskursen lika väl kan tillämpas på den pissoir som inte är Duchamps, tex i det att Duchamps inte skulle betraktas som konst om det inte vore för kontexten av de pissoirer som inte betraktas som konstföremål.

    Super fridens!/ Jocke

  32. Lars skriver:

    Två saker här Jocke. Om jag var hertig utan att veta om det får man förutsätta att “hertigskapet”, alltså att det existerade hertigar även när jag inte visste om att jag råkade vara en sådan. Men om man vid en viss tidpunkt stiftar det att utnämna hertigar, kan någon vara hertig innan dess? Så ligger det till med konsten.

    Man kan tillämpa högdiskurs på vad som helst. Det är inte det som är poängen. Poängen ligger i att objektet befinner sig på samma nivå, alltså att det kommunicerar på samma statusplan. Saken har sin upprinnelse i romantiken runt 1800 när konst och filosofi fick sin likvärdighet: tanken att de rycker fram gemensamt mot Det Absoluta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.