Det starkaste namnet bland utställarna i Lunds konsthalls ”Det möjligas konst” är Miriam Bäckström. Hon visar en film som inte är en film utan ett utkast till en sådan. Den visas dock som film och tar en god halvtimme i anspråk. Bäckström är känd och respekterad för sin långsamhet och för den reflekterande hållning som karakteriserar hennes arbeten. Hon visar också tre fotografier vilka bär titeln Kira Carpelan. Enligt katalogen skall Bäckström ha tänkt: ”Vad skulle hända om jag försökte skapa en ny konstnär eller kanske bilden av en ny konstnär?” Och vidare: ”Vad får man inte göra och varför inte, och vilka konsekvenser får det? /…/ Projektet osäkrar begreppen för att vi ska få möjlighet att se, läsa och använda dem på andra sätt.” Och Kira Carpelan är alltså den konstnär som skall skapas.
Man kan bli förundrad över att man med ett så bevekande tonfall slår in sedan länge öppna dörrar. Arthur Danto slog 1964 fast att allting kan vara konst och konceptkonstnärerna var de första att med eftertryck praktisera saken. Att skapa en konstnär är inget större problem, det vet vi redan. Bäckströms konstnär är Carpelan som dock redan är verksam som konstnär. Hon fick t ex i början av 2000-talet projektbidrag av Konstnärsnämnden och går nu sista året på Konstfack. Hon har omfattande erfarenhet av film och arbetar alltså på samma linje som Bäckström. Om nu saken handlar om att Carpelan skall bli en framgångsrik DIS-konstnär, då är det bara att tänka strategiskt och bygga det erforderliga nätverket. Jag har svårt att se poängen. Bäckström skall göra en konstnär av en som redan är konstnär genom att denne skall genomföra hennes utställning på Färgfabriken (öppnar den 10 februari). Carpelan kommer förmodligen att göra en film medan Bäckström gör en film om Carpelans arbete och deras samtal. Det finns dessutom en skådespelare som skall spela Carpelan. Ja, det kan man ju göra men det är inte precis någon ny mark som bryts. Betydligt mera intrikat var det 1969 när galleristen Seth Siegelaub gjorde sin One Month vid vilken han inbjöd ett antal konstnärer att visa något i hans galleri, en dag för varje konstnär. Här fick vi komplexiteten vem var vem?
Anders Kreuger är naturligtvis imponerad och, som jag nämnde igår, deltar han i filmen. Han kommenterar händelsen: ”I ett noga överlagt brott mot kuratoretiketten förekommer jag själv i filmen som ’coach’ åt Kira Carpelan, med uppgiften att uppmuntra henne till spekulation” (”spekulation” är något som Kreuger har som ledord för Bäckström; han lyckas skriva en hel sida om begreppet spekulation – hämtat från Hannah Arendt – med slutsatsen att det kanske är ”ett så öppet och välkomnande begrepp att det inte fungerar någon annanstans än i konsten”.).
Sannerligen är det inget anmärkningsvärt brott som Kreuger begår. Konstvärlden är full av hårdcuraterande curatorer som kräver betydligt mer av sina artister än att ge dem några förstulna råd.
Vi är nu djupt inne i avdelningen pretentiöst och Kreuger bjuder på ännu mer: ”Projektet innebär risker för bägge parter. Bäckström anförtror hela sin utställning åt en mindre erfaren ’praktikant’.”
Och vad skulle det vara för risker? Att den internationella samtidskonstvärlden skulle betrakta Bäckströms projekt som uselt och att hennes gallerist skulle gå ifrån henne och att hon inte längre fick ställa ut på museer och konsthallar och att det var slut med stipendier och att hon skulle falla som en sten genom artfacts lista? Ingen initierad är väl så korkad att de inte fattar att hennes projekt handlar om att någon annan gör hennes utställning. Som Dan Wolgers Rififi 1991 när han lät reklambyrån göra utställningen på Lars Bohman. Redan då var det riskfritt.
Dessutom har Bäckström filmen om Kira Carpelan, en film gjord precis i hennes långsamma och djupsinnigt svårmodiga stil och med alla turerna om vem som är vad, allt enligt välkända konceptuella recept.
Om det finns någon risk är det att Carpelan kan bli en konstnär som framöver kommer att i första hand förknippas med Bäckströms projekt: ”Det är hon som var Bäckströms konstnär.” Å andra sidan kommer hon nu från okänd till full uppmärksamhet och utnyttjar hon det klokt kan hon säkert vända det till sin egen fördel.
Miriam Bäckström: Kira Carpelan
(Foto: Terje Östling)
Jo, på temat skapade konstnärer. Det senaste tillskottet på detta älskade tema kan ni läsa om här. Januari, New York
Mkt intresant nedslag i konst Sverige. Liknar inte detta också flera av Dorinels projekt? Att ställa ut andra konstnärer och på så sätt ikläda sig gallerist/curators rollen. Skulle vara kul också om läkare och patienter bytte roll och om poliser bytte med tjuvar, risktagande för alla parter.
Utan konsten stannar Sverige!/ Jocke
Nu är vi ju inne på vad är konstnär.
Blir man det på ETT speciellt sätt?
Är det en auktorisation som skall verifieras med diplom?
Ja, nu är du konstnär!
http://www.hedetoft.se/blog/2006/03/kommentar-om-konst-p-moderna-museum.html
Denna eviga förutsägbarhet inom konsten….
Lars, hur bibehåller du den energi å nyfikenhet som dina texter verkar förmedla?
Ulf. Konsthallsprojektet är inte vidare genomtänkt på punkten vad är en konstnär? Det handlar om att Bäckström skall göra en film med ett diskursivt tema. Jag fattar inte riktigt vad hon är ute efter annat än att komma med en ny vinkling på sina arbeten.
David. Energin tillhör branschen. Om man saknar energi och nyfikenhet skall man ägna sig åt något annat än konst.
Ja så är det Lars. Men är det Bäckström och/eller kuratorn som skapar konstnären?
Det låter dissonans och en aning patetiskt.
Konstnärer gör väl sig själva med lite hjälp från mor och far?
Och som du sa – det krävs energi och nyfikenhet i båda fallen.
Med mycket hjälp från mor och far. Instämmer i övrigt.
Skapar konstnären gör ingen. Hon finns ju redan som konstnär. Man får väl anta att de menar att hon skall bli en ännu bättre konstnär, känd och komma in på artfacts. Men det framgår inte vad man vill. Det finns ingen substans i hela denna tanke i projektet. Bäckström vill väl väcka uppmärksamhet genom att på ett förfinat och poetiskt känsligt sätt göra det som Wolgers gjorde brutalt.
hm..
Inom oss (alla) finns en begåvning. En begåvning som i rätt förhållande kan göra DET i kommunikation och signal.
Möjligtvis och ofta kan denna begåvning och talang få luft genom att upptäckas. Det är inte alltid fel att bli känd (tidigare erkänd). Det finns en fruktsamhet i att nå ljuset.
Men det är ingen talangscout som skapar artisten.
Artist är väl ett bra ord?
Hej Kira! Som jag ser saken är det din och endast din ödestimme som slår. Bäckström ger dig en chans men på rätt kärva villkor. Ditt kapital är att du varit med ett tag och kan ett och annat. Men i det här projektet torde du inte ha någon chans. Det blir Bäckströms projekt. Men du blir sedd och den stora frågan är vad du gör härnäst, din egen profil.
Ulf, det är absolut inget fel att bli känd. Det är en förutsättning. Utan köttgrytor lever man knapert och det man gör blir nödbudgetvaror.
En talangscout kan mycket väl skapa en konstnär men det krävs en del av en sådan talangscout. Om vi antar att det är en rätt omöjlig figur scouten har att handskas med måste allt göras av scouten, konstnären blir då enbart något som får visas upp och säga saker som denne blivit tillsagd att säga.
Fan Lars, du missförstår mitt inlägg.
Det skall snarare ses mot dom som tycker det är fel att bli känd. Det finns det mängder av och dessutom är många till korta och avundsjuka i sin projisering.
Intressant är däremot om Kira lyckas i sitt upptåt?
Jag tror det – med eller utan färg i Färgfabriken !
En sak är säker: Bäckströms tilltag kommer att väcka en hel del uppmärksamhet. Åtminstone i Sverige. Kultursidor, tv, radio, bloggar – alla kommer att vilja vrida och vända på Bäckström/Carpelan. Det ska bli intressant att följa exakt hur det hela utvecklar sig…
Du är väldigt ömsint och omtanksam Lars. Det är mkt fint.
Carpelan är vad jag vet en bra mkt mer intressant konstnär än Bäckström. Underskatta inte hennes påhittighet. Kanske får vi ändå se den genomklappning du skojade lite om innan, följt av Carpelans triumf?
Fridens/ Jocke
Ja, tack för omtanken Lars. Jag samlar dem.
Bäckströms projekt är redan uppmärksammat och det blir mer av det. Dessutom kan man räkna med succé. Det är sällan en konstnär får göra en trailerutställning på sin utställning som det nu blir här med Lunds konsthall som den mäktiga och bekräftande förgården till Färgfabriken. Båda dessa institutioner borgar för kvalitet. Bäckström har dessutom ett mycket gott anseende i konstvärlden och även i den svenska avdelningen. Sannolikt kommer kritikerna att bli förtjusta.
Flyktigt for mig förbi att det finns också en sabotagevariant i tillställningen. Projektet är uppbyggt på solidaritet. Kira står under sträng kontroll enligt tesen ”frihet under ansvar”. Om Kira frångår allt som hon hittills gjort – och om jag förstår det rätt är det ganska stillikt det som Bäckström gör – och i sin tur inbjöd en annan konstnär, av en helt annan sort t ex Dorinel Marc. Då hade det blivit fel och projektet hade drabbats av en oplanerad slagsida.
Det finns många tänkbara varianter. Bäckström skulle i sista sekund dra tillbaka sin inbjudan och meddela att hon slutar som konstnär. Dorinel Marc och Kreuger slår sig ihop och startar en tidsskrift på Färgfabriken. Jan Åman är förfärad men går som segrare ut ur det hela och Färgfab blir återigen Stockholms hetaste konsthall. Kira Carpelan blir som plåster på såren anställd som hederscurator.
Fridens/ Jocke
Energi å nyfikenhet behövs altså. Det får du lägga till i nästa upplaga av ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”.
Det Bäckström bör göra, som undertecknad ser det, är att begränsa Carpelans frihet såpass att hon blir bara ett redskap för Bäckströms egen kreativitet. Bäckström skulle exempelvis kunna välja ut de av Carpelans verk som passar hennes egna syften bäst. Jag ser inte alls med samma oro på en eventuell exploatering. Kira Carpelan kommer få publikens sympatier, medan Bäckström ställer frågor om utnyttjande, makt och hierarkier.
Det här med generositet, plattform för en mindre känd kreatör att lyftas fram på är en ganska uttjatad företeelse, praktiserad av såväl Dorinel Marc som Johanna Billing och många många andra i uppemot 10 år nu.
Men vem vet, det kanske finns en tredje ännu mer intressant, kanske fullkomligt estetisk väg att behandla det här upplägget på?
Hare/ Jocke
Hej på er. får man lov att dra en djup suck? vet inte vad gruppen heter, men i NY testar man ju konsceptet med readymade-konstnärer sedan en tid tillbaka. i princip blir folk uppraggade på gatan ”DU är konstnär nu” också smack in i rampljuset med allt vad det innebär.
tycker ovan nämnda projekt luktar seg slimig estetik på ett mycket svenskt vis. Och tyvärr inte riktigt fräsht heller. Ser jag till konstvärlden och dess strömmningar i stort känns det hela pasé. när ska man få se en svensk konstnär i spetsen? ta en riktning? en del utav den stridande förtruppen och inte lite halvglidande på eftersvallningarna efter grovjobbet?
och vart i ligger risktagandet? ser inte något någon stans utom för Carpelan. högt spel att få sitt namn sammanknutet med bäckström. en delikat liten platå för vidare speldrag. men både bäckström å kreuger spelar ju bara på strängar redan legitimerade utav konstvärlden.
och det är just dethär som ger en energi att skapa! var det inte det du skrev Lars, allt som sker är en tillgång? också för Carpelan
Hej Karin, jodå allting är en fördel, åtminstone för en ärrad kämpe som letar efter intressant material.