I den eviga kampen mellan vad som är ont och vad som är gott växlar föremålen. Ingen tvekan om att Rasismen har utvecklats till en religiös rörelse med starkt fanatiska uttryck. Som i den kristna religionen pekas alla ut som svåra syndare. Det enda undantag är de frälsta aktivisterna vars förtrupper agerar i en ständig domedag. Den fanatiska sektorn har dock ingen större opinion bakom sig och därför är det fullt möjligt att t ex i statydebatten inta en modererande ställning. Dock med förbehållet att man visar att man står på rätt sida.
Det är inte bara rasism som ingår i helhetsbilden av ont och gott. Idag skriver Jens Liljestrand om Paolo Robertos fall. Fallet blev gränslöst och mobbningen total. Liljestrand skriver emellertid något mera positivt om Roberto. Han betydde något för honom. (Expressen)
En sådan text är givetvis riskabel för skribenten eftersom det lätt blir misstankar om var denne står. Som han skriver kommer kanske Roberto att plockas bort ur romanen ”Flickan som lekte med elden”. Och Liljestrand fortsätter: …liksom ordet ”negerkung” har strukits ur Pippi Långstrump.
Och jag kommer inte sakna det, liksom jag inte saknar Alexander Bard, eller statyer över sydstatsgeneraler eller rasistiska karikatyrer ur Disneyfilmer. Däremot vill jag att vi någon gång ibland minns det vi städar undan, och begrundar vad som en gång utövade en sådan lockelse på oss.”
Så har han demonstrerat att han är på den rätta sidan och att vi fattiga syndare må begrunda våra synder.
