Del 273: Å andra sidan Auckland

Ett av de olösta problemen i den institutionella konstteorin är ”konstvärlden”. När ”konstvärlden” kallar något för konst är det konst. Och hur skall den avgränsas. I Dickies teorivärld får vi aldrig mer än antydningar om att mer eller mindre hela mänskligheten räknas dit. Praktiskt taget alla människor som i någon utsträckning importerat lite västlig kultur känner till att det finns konst och det verkar vara tillräckligt. Dickies konstvärld är särdeles svårhanterlig eftersom den inte bara skall vara bildkonstens utan samtliga konstarters konstvärld.

För att få något som helst grepp om detta stora problem får vi se oss om efter en konstvärld som följer en given standard. Det som givetvis tilldrar sig det största intresset är inte om massproducerade hötorgsmålningar skall kallas för konst eller inte. Betydligt intressantare är den standard som gäller för DIS. Saken är inte heller här så enkel. För vem skall räknas som fullvärdig konstvärldsmedlem i DIS? Kunskap, erfarenhet och förmåga varierar starkt inom denna sektor om man som utgångspunkt vill betrakta DIS som alla dem som är medvetet aktiva enligt de mallar som finns i den internationella samtiden. Återigen är ankaret biennalerna. Det är ingen överdrift att påstå att konstens agenda blir synlig i dessa evenemang. Även de större konstmässorna kan användas eftersom dessa tillhandahåller ungefär samma besättning och för samma diskussioner.

Situationen är sådan att biennalernas standard är världsomspännande. Världens periferier har tillgång till samma information som centrum. Detta slog mig när jag stiftade bekantskap med en föga känd biennal i Auckland i Nya Zeeland. Strängt taget är det inte en biennal utan en triennal men det har som bekant ingen betydelse. Vad man kan förvänta sig av en mindre biennal med ambitioner är att den kommer att översiktligt förmedla den standard som gäller för DIS.

Först skall det finnas en gångbar curator. I det här fallet är det Victoria Lynn från Melbourne. Hennes cv är tillräckligt välmatad för att se henne som en spelare i systemet. Curatorn skall ge ett tema för utställningen. Lynn har valt ”Turbulence”. Inte särdeles övertygande, ett alltför illustrativ och nödrimsaktigt val. ”Vi lever i en tid av turbulens”, säger Lynn, och drar sedan hela visan med flyktingar, krig och cirkulerande konstnärer. Men låt oss säga att det är typiskt.

Biennalen skall sedan fyllas med tre kategorier konstnärer: Grupp 1 som består av internationella storheter som varit med en längre tid. Här har Lynn fått ihop Mona Hatoum, Alfredo Jaar (gamla mästare); Isaac Julien, Chantal Ackerman, Atlas Group, Willie Doherty, Phil Collins. Grupp 2 med relativt kända och kommande konstnärer: Lida Abdul, Oscar Muñoz, Carlos Capelán (svensk representant), Vyacheslav Akhunov & Sergey Tichina m fl. Och slutligen Grupp 3 med nya konstnärer, som på små biennaler oftast är lokala.

För en mindre biennal som denna kommer konstnärerna i grupp 1 och antagligen till största delen i grupp 2 att medverka med tidigare arbeten. Några konstnärer i grupp 2 och de flesta i grupp 3 kommer att visa nyproduktioner.

En eller flera större installationer bör ingå i en biennal, alternativt ett större projekt. Här är det ett ambulerande projekt Long March Project som här kretsar kring möjligheterna att skapa en Chinatown i Auckland.

Evenemang i form av performance och artist’s talk är vanligt och förekommer även här.

Slutligen skall det finnas föreläsningar och seminarier i aktuella ämnen knutna till biennalen och med relevant nivå.

Auckland kan visa fram Gerardo Mosquera (kubansk curator en av Havanabiennalens grundare) som inte oväntat talar om ”Walking with the Devil: Notes on Art, Culture and Internationalisation”
Seminariet har ett flertal medverkande och diskuterar följande frågor:
“Displacement” – examines the turbulent emotions around the movement of people around the world both in the spirit of hope and in the spirit of despair. As travellers take a tourist route, immigrants find new homes and asylum seekers go in search of sanctuary.
“Clusters” – asks, how do we treat the guest: is it with fear or with hope? How do we meet them: with an embrace or a tuned back? What networks can be built – what new clusters formed?
Så ser alltså standardkonsten ut idag. Om resultatet skall bli lyckat hänger naturligtvis samman med hur man får ihop helheten och hur mycket man lyckas med att skapa en något avvikande profil från den givna utgångspunkten. Men det är under förutsättningen att biennalen väcker uppmärksamhet. Auckland ligger svårt till och man får nog anta att man inte kommer längre än till att några kritiker från Australien eller Nya Zeeland skriver för någon av de internationella tidskrifterna. Betyget kan nog sättas utan att ens beakta utställningen: Varken bra eller dålig. Standard.
Vi får i varje fall en god bild av hur DIS-konstvärlden fungerar och vad man skall känna till för att vara en fullgod medlem. Konstnärer har en given mall: att ta sig in i grupp 3 och sedan försöka ta sig upp till grupp 1.

Besök triennalen.

Oscar Muñoz: Breath 1996-2002

Auckland på nordön, Nya Zeeland