Mitt förslag till att ge ett namn åt det som just nu rör sig i samtidskonsten har varit ”neopluralism”, alltså att det är lite av varje utan att något är särskilt utpekat. Jag tror man kan precisera detta till ”pluralistisk syntes”. Den pluralism som fanns under 70-talet bestod i att många konstnärer gjorde olika saker men var och en i stort inriktad på sin teknik. Idag är tendensen att teknikerna är integrerade och att en konstnär arbetar med ett flertal tekniker. Vidare kan man säga att innehållsligt löper det i samma riktning, att integrera flera dimensioner av innehållet; vad ett verk handlar om är numera inte lika självklart som det var för en tid sedan (”makt-kön-klass-stuket).
Har vi en framgångsrik målare finns det gärna kompletterande inslag. En av dem som seglat upp på konstvärldens himmel under de senaste åren är polacken Wilhelm Sasnal (520). Hans målningar säljs till fantasieggande summor. Det finns ett knippe med målare som hävdar sig väl, låt mig bara nämna två renodlade sådana, skotten Peter Doig (260) (absurda bildberättelser) och tysken Neo Rauch (347) (neoneoexpressionism). Ett framgångsrikt sällskap men inte över sig lockande för biennaler. Sasnal är nog den intressantaste. Han ställer just nu ut på Anton Kern Gallery i New York och där ingår också en 11 minuter lång film. Sasnal är säkert klar över att han måste skapa sig en säkrare profil. Hans måleri har en tydlig utgångspunkt i Luc Tuymans (140) och hans måste bort från det. I föregångarens spår. Tuymans slutade för en tid att måla kring 1980 och ägnade sig åt – film. Se utställningen här.
Alla dessa är dagens hjältar, ja Tuymans gårdagens, men de man kan förmodligen vara tämligen säker på att ingen av dem kommer att stå sig i ett längre perspektiv. Men det längre perspektivet är bara en av måttstockarna på konstnärlig kvalitet. Ytterst få konstnärer hör hemma där och vi har all anledning att begrunda den temporära kvaliteten. Och en sådan har just nu en stark förankring i den pluralistiska syntesen.
Luc Tuymans Maypole 2000