Vilks.net

Tack før all omtanke.Jag lever ænnu i høgønsklig vælmåga och befinner mig inte på flykt æven om jag ær i rørelse dessa dagar.

Några saker har intræffat idag. Jag skulle hålla ett føredrag på biblioteket i Trelleborg den 1 oktober. Bibliotektschefen har bestæmt att føredraget skall stællas in. Denne menar att det finns risk att min nærvaro skall øka fræmlingsfientligheten i staden. Jag kan inte se annat æn att ett sådant beslut och en sådan instællning ær betingat av enfaldighet eller møjligen skræck.

I morgondagens slutna seminarier har det meddelats mig att de muslimska førsamlingarna fått genom kravet att seminariet inte får næmna rondellhundsteckningarna. En høgst besynnherlig munkavel. Det borde nog vara sjælvklart att vad ett seminarium med vetenskaplig inriktning och som dessutom inte ær offentligt kan tala om vad de ønskar utan att någon skall lægga sig i det.

Jag tackar igen før alla inlægg och bidrag till en diskussion i det utvidgade fæltet. Ingen tvekan om att några inlægg bland kommentarerna utan vidare faller under ”hets mot folkgrupp” – men det hær ær ett konstprojekt och då bør alla uppfattningar redovisas.

Kan meddelas att polisen har fått tag på en av de grøvsta mordhotarna. Personen har erkænt men deklarerade samtidigt ingen som helst ånger samt att det var varje muslims plikt att døda tecknaren.

Just nu ær jag i varje fall rørligt mål och svårare att nå.

SMS får man som bekant även per telefon. Det ringer och den mildaste kvinnostämma meddelar att det kommit ett sms. Jag fick ett sådant i går kväll. Den milda stämman läste upp ett kort meddelande: ”Du skall dö.” Tillsammans med ett halvdussin dödshot per mail var det ungefär vad som under den senaste tiden kan betecknas som normalinflöde.

En ständigt återkommande fråga är vad mina teckningar syfte är. Ja, enkelt uttryckt är projektet som en del av samtidskonsten bundna vid den reguljära meningsbildningen:

”Att ställa frågor om klass, kön och etnicitet”.

Det finns också andra vanliga formuleringar som:

”Konst skall väcka känslor”.

Åtminstone tycks teckningsprojektet uppfylla dessa mantran. Mindre vanligt är att det utbryter en diskussion som löper genom helt andra nivåer än den som präglar seminarietonen.

Eftersom det ändå må ihågkommas att det rör sig om konst bör man inte glömma bort att konsten inte sträcker sig längre än att vara en bild av något, en fiktiv tillställning. Nu kan den bilden lätt brytas och hamna i den krassa verkligheten där man inte längre prövar sina ståndpunkter. Inte alla förmår att hålla bilden och verkligheten isär.