3061: Påbud om utkastning

Vilka regler som gäller för skyddsobjektet är svåröverskådligt. Jag kan t ex få veta att en viss önskan bemöts med ”vi rekommenderar det inte”. Men det låter sig göras. För övrigt fanns instruktionen att ”skyddsobjektet gör som det önskar, vi ger bara rekommendationer”, som dock i praktiken inte täcker vad man kanske tror.

Inför den senaste julhelgen meddelade jag en önskan om att få tillbringa den med Maj. Det verkade inte möta något hinder, tidpunkter för avresa och återtåg meddelades i god tid och blev noterat. Men snart skulle den bistra verkligheten visa sig. Jag blev inkallad till ett möte med fyra chefer där jag fick veta att jag mycket väl kunde göra som jag ville. Men då skulle jag först underteckna ett formulär där jag avsade mig livvaktsskyddet och ”blev en vanlig medborgare”. Gruppchefen fortsatte irriterat med att detaljerat redovisa hur min nuvarande tillvaro skulle avvecklas och vilka konsekvenser detta skulle föra med sig, sådant som uppsägning av mitt skyddade boende, flyttning av bohag, ändra postadress etc. Man skulle fortsatt erbjuda bevakning vid offentliga framträdanden men mina kontakter skulle inte ske genom direktkontakt med enheten utan via det ordinära telefonnumret till polisen.

”Påbud om utkastning” var ingen dålig föreställning. En helt övertygande rollprestation. Min del i detta var att agera som den tillintetgjorde utpressade som fick mottaga hårda bandage. Det föll sig naturligt.

Skriv under och bli utkastad!
Publicerat i livvakter | 1 kommentar

3060: Nedmonterad polis

När jag först läste artikeln (SDS) av rättssociologerna Ida Nafstad och Amin Parsa blev jag imponerad. Texten om polisens avveckling och dess uttalade rasism verkade så äkta att de flesta skulle tro att den var seriös. Dessutom en sådan som gärna tas emot av publicisterna eftersom man lugnt kan räkna med starka reaktioner och många klick.

Så bra var det dock inte eftersom författarna framträder på nytt och något modererar sina ståndpunkter (Aftonbladet).

Det visade sig alltså vara några eteriska idealister som var i farten.

Publicerat i politik | 1 kommentar

3059: Bra konst

Det blev många svallvågor efter Bogdan Szybers underkända konstnärsforskningsavhandling. Diskussionen har en avsevärd bredd och en sak som har blivit markant är hur man skall bestämma vad som är bra konst. T ex skriver musikprofessorn Henrik Frisk (Aftonbladet):

”Jag välkomnar en debatt om de värdesystem som styr bedömningen av konstnärlig forskning i akademin, men den behövs just därför även för de system som styr bedömningen av konstnärlig kvalitet i allmänhet.

Rätten att definiera vad som är bra konst styrs av ett komplext system som ofta är kopplat till tydliga maktpositioner, och det bidrar inte alltid till mångfald i kulturlivet. Men här kan den konstnärliga forskningen komma att spela en stor roll då den kan synliggöra dessa system. Kanske beror skepsisen mot konstnärlig forskning på just detta?”

Vi noterar att han lyckas få med modeorden ”maktpositioner” och ”mångfald”. Han uttalar också en förhoppning att den konstnärliga forskningen kan synliggöra dessa system.

Men det behövs inte. I bildkonstvärlden är det inte särskilt svårt att se hur det fungerar. Konstvärlden är elitistisk och måste så vara: Endast den som är insatt och som har lyckats få detta bekräftat kan skapa kvalitet i konsten. Det är inte särskilt svårt att skaffa sig en överblick om vem och vad som gäller i den högsta divisionen i konstvärlden. Här finner vi framträdande musei- och konsthallsledare, curatorer, kritiker, konsthistoriker etc. Dessutom är konsensus påfallande och den blir synlig i vilka konstnärer och vilken typ av konst man väljer att ställa ut och skriva om. Ett mycket enkelt och i stort sett entydigt system. ”Mångfald” saknas inte om man med det menar konstvärldens syn på mångfald som främst handlar om rättvisrepresentation av genus och kulturer. Däremot ingår inte den konstnärliga forskningen i de framträdande kvaliteterna. Generellt sett är konstvärlden skeptisk till det svårhanterliga och teoretiska material som denna representerar. Därtill kommer att det i de flesta fall är relativt underordnade konstnärer som producerar dessa projekt som inte är särskilt lämpade för de utställningar som dominerar konstutbudet.

Konstnärlig kvalitet kommer alltså till genom bekräftelse av konstvärldens elitstyrkor. Så måste det alltså vara. Man kan opponera sig och framhålla annat men det blir då en förhoppning om att få gehör i högre instanser och därmed bekräftelse på att det verkligen är en kvalitet.

Publicerat i konstteori | 5 kommentarer