Att politiken och litteraturen dominerar kultursidorna är väl ingen kontroversiell ståndpunkt. Med jämna mellanrum avfyras något provocerande inlägg som ger upphov till reaktioner genom motartiklar och reaktioner på sociala medier. Karin Olsson skriver om några välkända profiler som med stor hållbarhet. Det dyker naturligtvis, som Olsson skriver, upp nya men det är svårt att uppnå en hållbar roll som kontroversiell skribent.
Antagligen rör det sig om ett allmänt fenomen. Det är inte längre fråga om några få dominerande och respekterade namn. I stället har namn som dyker upp och efter hand fördunklas. Vi ser samma sak inom konsten. De senaste stora namnen är Jeff Koons och Damien Hirst. Och det var ett tag sedan. Båda bibehåller sina positioner och kommer med nya utspel. Kanske kan man lägga till Marina Abramovic som dock har varit med länge. Det har blivit så att stjärnstatus är intensivt och kort och kan samlas med utgångspunkt från ”emerging artists” (konstnärer på väg uppåt).
Att det har blivit så har antagligen den enkla förklaringen till att vi har större politik- kulturkonsumtion och att en allt större del av världen deltar.