Konstkritik ja. En något ovanlig sådan framförs av Valerie Kyeyune Backström (Expressen). Hon skriver om Zorn på Nationalmuseum eller snarare om vad hon hade velat se där om Zorn hade kunnat prestera det hon önskar vilket, inte oväntat, vore ett nedslag i dagens samhälles angelägna frågor. För att göra det lätt för sig och snabbt presentera sin egen tankevärld får vi lära oss: ”Kanske kan man sakna personen Zorn. Vem var han, och vad gjorde han, förutom att vara monumentalt framgångsrik och älskad av alla, världen över? Det gäckar mig, eftersom det för mig symboliserar bristen i hans skapande.
Samtidigt är det i linje med hans konstnärskap, där det är big business som gäller, skicklighet och flit, allt annat tycks lämnat därhän. Politik och sociala orättvisor skymtar bara som hastigast”
Med lite möda kan man snart få fram att Zorn är långt mer komplex än så. Hans porträtt är visserligen av blandad kvalitet men det finns många höjdpunkter. Med lite möda finns det såväl filosofi som sociala bilder. Se t ex ”Vågskvalp” som förutom att fånga det genuint måleriska skvalpet också skildrar det utfestade societetsparet och den nyss uppstigna pigan i morgonsolen.
Oj! Expressen. Tidningen med sting!
Nå. Jag själv är född både till och som att vara en del av denna underbara svenska natur-och sommarkultur. Jag älskar både midsommar och friluftsbad. Hav eller insjö, båda lika sköna. Sommarens alla tillfällen att njuta av den kvinnliga fägring solen och den friska luften bidrar till. (Här menar jag min vackra sambo). Det finns i mina gener och i mina hjärnvindlingar. 4ever. Inte nog med det! Jag älskar också vintern. Snön och kylan. (Men på ett annat sätt).
Fint gjort av LV och Nimis att ge den lille noshörningsungen Nelson en värdig begravning och en plats i evigheten. Fick jag veta igår.
Zorn-verk bör betraktas som perfekta från sin tid. Som så många andra ”kritiker” pratar Kyeyune om sig själv, som ingen frågat efter.
Också en analys av Zorn.
https://www.youtube.com/watch?v=A6whsFGfyPw