Av lättförståeliga skäl blev Venedigbiennalen uppskjuten och återkommer först 2022. Det nordiska deltagandet är redan klubbat och innebär att den nordiska paviljongen omvandlas till en samisk med tre samiska konstnärer. Temat är inte överraskande, representation av urfolk är av största intresse i konstvärlden. Man kan också förvänta sig att de bokstavligen skall vara representativa, dvs. att de gör konst som knyter an till material, artefakter och berättelser om samerna. Hade det gjorts för ett par decennier sedan hade det varit en sensation. Nu är det mainstream och passar väl in i biennalprogrammet som alltmer har blivit en standardrepertoar. Därför kan man inte säga annat än att det nordiska bidraget (Sverige, Norge, Finland) är både korrekt och klokt. Konstnärerna är habila och kritikerna kommer att visa idel välvilja.
Det som kunde bryta idyllen vore om någon av konstnärerna gjorde något helt annat än vad som förväntades. Men ett sådant avhopp får vi nog vänta på ännu ett bra tag.
Man gör vad som förväntas för att man har selekteras för just den egenskapen att vara lydig och underdånig. Staten behöver sina politiska brukskonstnärer för att föra ut den egna diskursen.
De kan göra samiska tvättlappar, och skapa ännu en semantisk återvändsgränd.
Den största ”utmaningen” de ”utsatta områdena” missförstås redan på plats av dem som utsätts för Reinfeldt/Wetterstrands fullskaliga experimentet. De utsätts för invandrargäng, och dit pekar numera ordalydelsens betydelse. Det är i trakterna runt riksdagen den ursprungstolkningen lever; allt är integrationsobenägne Svenssons fel.
Klimathysterikerna byter nu ut ”uppvärmning” mot ”upphettning”. Det ska verka ännu allvarligare än det inte är. Sanningen bor i orden. Eller inte.
En person som under året stuckit ut på ett sätt som förändrat Sverige till det bättre
Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation. Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten.”