I Aftonbladet skriver Fredrik Svensk om Berlinbiennalen. Jag har uppmärksammat den tidigare. Med all rätt eftersom Berlinbiennalen är en god tidsspegel. Det brukar inte bli så bra men framför den rätta värdegrunden med allt det som bör sägas i konstens världsförbättrande rum. Också i den här biennalen visas det förväntade. Svensk nämner några exempel ”Carlos Mottas videoappell för en queer kristen teologi eller Shuvinai Ashoonas multikosmologiska måleri och Bartolina Xixas dekoloniala urfolksdragqueen”. Recensenten tycker att det ser rätt bra ut inte minst beroende på att curatorn inte har lagt fram någon ”master plan” för en stor utopi. Hans avslutning kan ge upphov till en och annan fundering: ”Tro’t eller ej, biennalformen kanske faktiskt är förmögen till något annat än ett självgott konsumerande av alternativa världar?”
Ja, där har vi det. Till vad tjänar biennalerna. Under en längre tid har det varit politiska appeller i postkolonial anda. Det verkar som om Svensk tänker sig att det skulle kunna ”fungera” (vad det nu skulle betyda). Kanske är det viktigast att det verkar rätt just för kritikern och andra på samma nivå.
Jag har kommit till slutsatsen att konsten bör aktivt arbeta på att fördriva politiken från konsten. Politiken kommer att infinna sig ändå men inte som en andlig överansträngning.