För ett par dagar sedan avled Christo efter en lång och framgångsrik verksamhet som inte kommer att försvinna. Mitt eget samröre med Christo inleddes 1986 då han (då tillsammans med Jeanne-Claude) blev ägare till Nimis. Vad som nu kommer att ske med ägandeskapet återstår att se när dödsboet får säga sitt. (Sydsvenskan)
Eftersom jag är alldeles speciellt engagerad i processverk blev Christo projekt intressanta. Han deklarerade att hela processen med att förverkliga sina inpackningar skulle ses som en del av verket. Slutpunkten blev förverkligandet. Inpackningen av Riksdagshuset i Berlin inleddes 1971 och förverkligades 1995. 24 års processverk. När jag kom i kontakt med detta trodde jag det var ett oslagbart rekord. Nu har Nimis pågått i 40 år och Rondellhunden i 13. Någon naturlig slutpunkt finns inte. Träverket Nimis har ingen given slutgiltig form utan har förändrats genomgripande genom åren främst på grund av vandaler och vädrets makter. Liksom Nimis är Rondellhundens process en självgående utveckling genom betraktarnas ständiga ingripande. En slutpunkt skulle vara när händelsehorisonten tynar bort och inget nytt tillkommer. För närvarande finns dock inget sådant i sikte för något av dessa tidskrävande projekt.
Under de senaste åren har Rondellhundsdramat profilerats genom min ständiga livvaktsbevakning, en performance där onekligen konsten möter livet. Mest har det rört sig om komposition med gestalter som rör sig och grupperar sig. Men sedan ett och ett halvt år har livvaktsledningen infört begränsningar och intagit en hårdare attityd. Karantänkänslan har blivit starkare och i dessa tider kan jag framträda som karantänexpert. Situationen är föga gynnsam för ett rimligt liv men den utvecklar otvivelaktigt konstprojektet.
