För någon vecka sedan såg jag Sammy Balojis utställning på Lunds konsthall. Baloji (från Kongo) är en för närvarande starkt uppmärksammad samtidskonstnär. Ett av de populäraste inslagen bland konstnärer utanför väst är precis det som den här utställningen handlar om: ”Utställningen fokuserar på att lyfta fram ’andra’ berättelser – förbisedda, undertryckta, bortglömda – om Demokratiska republiken Kongo i ett globalt sammanhang.”
Bortsett från att utställningen hamnar i skuggan av det som nu rör sig i världen är det ett konstnärligt problem. Utan vidare är det ett intressant material om Kongos betydelse och politiska tillstånd som presenteras. Problemet är dock tämligen självklart, innehållet är så intressant att de estetiska inslagen blir sekundär annat än som illustrationer till beskrivningen. Eftersom det finns en given postkolonial kritik inlagd i utställningen finns det inte något tolkningsutrymme. Som politisk faktor upprepar konstvärlden ständigt att man vill skapa en diskussion och fördjupning av tidigare och samtida missförhållanden. Som vi redan vet är det något som stannar inom konstvärlden som för övrigt är mer intresserad av de mångkulturella representanternas framgångar ”emergent artists” på väg mot sin ”Mid-Carrier Solo Exhibition” och marknadsplacering.