2947: Dagens standardkonst

Bonniers konsthall visar en utställning om landskapsmåleri. Det är en blandning av gammalt och nytt. Man kan förstå att en sådan utställning måste ges en postmodern touch. Det äldre landskapsmåleriet får en snabb kritik i presentationstexten:

”Av natur skapades således kultur. Människa och miljö särskildes och måleriet bidrog till att befästa gränsen. Landskapet blev en kuliss mot vilken människans konstnärliga skådespel utspelades.”

Ja, det var väl inte så bra. Och det är bara att fortsätta med en numera tidstypisk undergångsvision:

”Representerad i utställningen är framförallt vår omedelbara miljö. Men klimatkatastrofen är global och så även utställningen.”

”Det är vi, ynkliga eftersläntrare, uppkomna bara de senaste mikrosekunderna i världsålderns tidskala, som har upprättat ett system vars ödeläggelse vi nu ser de förödande effekterna av. Utan oss skulle jorden repa sig i sinom tid. För att rädda oss själva och våra medvarelser kommer vi att behöva se över prioriteringarna i vårt nuvarande system, där ekonomisk tillväxt överskuggar allt annat som växer. En gång i tiden var lagen behjälplig i att driva fram industrins expansion. Många tycker att vi nu vet tillräckligt för att lagstadga i motsatt riktning.”

Kan konsten göra något åt detta? Det skulle vara att välja estetisk utformning av sådana tankar. Utställningen ger i sig inga pekpinnar förutom presentationstexten.

Med det sagt kvarstår utställningen som är både sevärd och intressant. Det är möjligt att se den mot bakgrund av ett antal olika kontexter.

För övrigt är klimatet något som har fått lite större utrymme i konsten. Det är ett svårt ämne eftersom det blir mer politik än estetik. Fortfarande är den dominerande trenden postkolonialism och dekolonisation. Detta kännetecknar dagens standardkonst. Det är alltså innehållet som ger bestämningen, estetiseringsmomentet, dvs. det som blir över efter innehållet, spelar en obetydlig roll. I första hand inte för konstnärerna men det är diskursen som anger betydelse och kvalitet.

Inför konstkritikersamfundet konferens i augusti i Växjö vill man avhandla ämnen som:

• Art, populism and nationalism

• Teaching art in times of crisis

• Climate and art: the Anthropocene

• Heritage and democracy

• The infrastructure of art: the role of institutions in a sustainable art world

• Education and criticism: art as communication

Det är alltså vad som gäller, alltså standarduppställningen för vad konsten skall kretsa kring.

Målningar av C F Hill, Julia Beck och Sara-Vide Ericson
Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på 2947: Dagens standardkonst

  1. Rune skriver:

    “konstkritikersamfundet”?
    Jag trodde att Lars Vilks skämtade men en enkel googling visade att det finns ett sådant samfund. Är det detta samfund som styr konsten?

  2. Neuman skriver:

    Hur lät tongångarna när de gamla välgjorde naturmålarna mötte publiken i sin egen tid? Där fanns kristendom och framstegsoptimism i bakgrunden, men vad ansåg den tidens kritiker att de såg i tavlorna och deras kontext?

  3. Lars Vilks skriver:

    Knappast styr samfundet konsten men det internationella samfundet AICA (med lokalavdelningen Svenska Konstkritikersamfundet) är ett fackligt organ som legitimerar kritiker. Konstkritiken är inte oväsentlig men har inte någon upphöd position. Dåligt betalda med försämrade villkor sedan praktiskt taget alla tidningar har lagt ner sina fast anställda konstkritiker.

  4. Lars Vilks skriver:

    Din fråga blir en alltför stor konsthistorisk översikt eftersom landskapsmåleriet blir framträdande i det tidiga 1800-talet och sedan fortsätter att spela en stor roll långt in på 1900-talet. Utställningen på Bonniers är i detta avseende inte till någon hjälp. Den skall bara visa skillnaden mot dagens landskapsintresse som alltså bör associera till klimatproblemen.

  5. Ludvig K skriver:

    En anekdot från en konstskola någonstans i Sverige:
    Eleven: Jag föredrar stilleben och landskapsmåleri.
    Läraren: JAHA! Jag antar att du avgudar Jordan B. Peterson också och SD och hela gänget!

    Based on a true story!

    Rädslan för den gamla sköna konsten är stark på sina håll. Spännande att se att det avbildande måleriet tar tillfället i akt att kuppa in sig i Bonniers klimatångestparty. Förmodligen är det det som besökarna har störst behållning av, men man kan ju alltid låtsas att de framförallt bryr sig om klimatet. Så slås flera trendflugor i en smäll. The shape of konstutställning to come.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.