I Axess klagar Erik Thyselius på filmkritikens stora intresse för hudfärg, ”ett ovanligt vitt år”. Onekligen kan färgverksamheten vara lite tröttsam men man får komma ihåg att utövarna av denna sport är i takt med tiden. Det rör sig om aktuellt kvalitetskriterium inom kultursektorn. I konstvärlden är det samma sak, naturligtvis kombinerat med den ständiga följeslagaren ”avkoloniseringen”, ”utforskning av genus, postkolonialism och feminism”. ”Deras konst undersöker gränser i offentliga och privata rum samt hur dekolonialiseringprocesser och nationella manifesteringar framträder”. I detta paket ingår också marginella gruppers röster och glömda historier samt den alltid populära kritiken av makthierarkier. ”Makthierarkier” undantar alltid det man talar om, makthierarkierna i konsten. Det finns olika sätt att tillskansa sig makt och hudfärg och postkolonialism är just nu effektiva instrument för att klättra uppåt. Detta har pågått intensivt under det senaste decenniet och det tycks bli allt värre och framför allt förutsägbart.
Arrangörerna gör det önskade och kan visa upp icke-vit kvalitet och medföljande avkolonisering- och rasismkritik av autentiska röster. Kritikerna kan stämma in i kören och agera som amatörpolitiker. Sådan är den, den rådande konstkvaliteten.
Här är ett axplock på kvalitetsaktualiteter:
Ja jösses, man blir såå trött. Förutsägbart är bara förnamnet. Gäsp
När blev hudfärg en kvalitet?
När blev rasism en kvalitet?
Rasism är väl ett ställningstagande?
Vänsterns makt över konstproduktionen gör att denna håller på att bli helt ointressant ur kvalitetssynpunkt. Börjar likna en variant på kulturrevolutionen i Kina på 60talet. Gäller alltmer även den akademiska samhällsforskningen. Gäller även idag även en del av naturvetenskapen i form av ”klimatforskning”.
Det är lite mera komplicerat än så. Oavsett vem som har makten över konstproduktionen är kvalitet det som konstvärlden ser som kvalitet. Andra uppfattningar om kvalitet gäller inte. Men den som tror sig känna till någon annan kvalitetsnorm kan alltid hoppas på att den blir gällande framöver – om konstvärlden är med på det.
Jag tänker så enkelt som att man röstar med fötterna. Många tappar intresset när konstens budskap/innehåll/drivkrafter degraderas till politiskt styrd propaganda. Att svensk film förlorar publik idag kan möjligen tolkas i samma perspekriv. Romankonsten hur mår den? Mainstreammedia-journalistiken? Det mesta har samma vänsterpropagandakaraktär.
Trots allt klarar sig bildkonsten bra. Museer och konsthallar har inga nedgångar i besökssiffror. Den politiska sidan av bildkonsten framträder främst i curatorernas deklarationer. Bortsett från en relativt liten skara aktivister är det inte så lätt att avgöra om ett konstverk är politiskt eller inte.