Alfredo Jaar vill förändra världen. Han är en ytterst etablerad storhet som funnits med under lång tid. Jag har själv mött honom ett par gånger när jag arbetade på Kunstakademiet i Oslo. Han föreläste om sin konst och eftersom jag hade ansvaret för föreläsarna fick jag presentera Akademiets orimligt besvärliga blankett för hans ersättning. Han kämpade med blanketten tills jag sa att han inte behövde fylla i allt. Det brukar ordna sig ändå. Han berättade om sina projekt med båtflyktingar i Vietnam och gruvarbetare i Brasilien. På den tiden, alltså kring 1990 var det inte så vanligt med uttalat politisk konst och Jaars projekt var alltid intressanta.
Men trots han stora framgångar så tvingas han trösta sig med ett citat från Beckett ”I can’t go on. I’ll go on.” Mumla om att vi lever i mörka tider och lite avundsjukt nämna Klimat-Greta som har fått ett genomslag som konsten inte kan nå upp till trots alla de ambitioner och övertygelser som grasserar i den världen. Det är för övrigt lätt att räkna ut att det inte kan lyckas med konsten men i den internationella konstvärlden, där man dock är medveten om att det aldrig fungerar, fortsätter man envetet. (The Guardian)
Det är inte lätt att konkurrera med Ragnarök, tillställningen som diktaturens kreatur alltid åberopar när de tar kommandot. Från välta jakttorn till världsherravälde. Förr hette det ”socialism eller barbari”, och så fick man socialistiskt barbari. Nu heter det ”klimatet”. Det är alltid rekordvarmt någonstans, utan signifikant betydelse. Eller rekordkallt. Minus 98 i Antarktis. Säkerligen aktiv koldioxid.
Yttrandefrihet var mycket viktigt på den tid då diktaturens kreatur inte hade erövrat skökan, Dagens Nyheter. Numera är det viktigt att begränsa den, så man slipper konfronteras med alla otrogna som inte lärt den rätta läran.
Män med manligt kön verkar vara det mest problematiska i vår närtid.