Ett sätt att bedriva konstkritik är att kritikern menar att det aktuella verket är lätt att göra och att kritikern själv, utan svårighet, kan åstadkomma ett sådant verk:
”För att det här är en bok jag själv kunde ha skrivit, om jag varit lat. Jag älskar den här sortens böcker, sådana som överraskar gång på gång med vildsinta brunstrop och hialös leklust. Jag är van att läsa dem, och jag tror mig veta hur man gör för att skriva dem. Det är det som är problemet.”
Så uttalar sig kritikern och författaren Martina Montelius (Expressen). Boken, The Hill, är skriven av norrmannen Matias Faldbakken. Den har genomgående fått många och goda recensioner. Faldbakken är konstnär och författare. Mest etablerad som konstnär med en imponerande ranking 862 på artfacts. Men han har också givit ut ett antal böcker som rönt stort intresse.
Det skulle vara ganska märkligt om en konstnär som skriver konstkritik skulle hävda att denne, utan större ansträngning, skulle kunna skapa ett verk på samma nivå. Man skulle gärna vilja se ett sådant. Och det är väl problemet med Montelius utspel. Får vi se en sådan bok? Det får vi nog inte.
Det var en subjektiv recension som förutsatte att man var införstådd med någonting subjektivt. Hon försökte dra in läsaren genom att knuffa bort den. Skojigt. Kan det ha varit meningen?
Beskriver det här snarare en fundamental skillnad mellan konst och litteratur?