2723: Standard i konsten

Vad som är kvalitet i samtidskonsten är inte svårt att bestämma. Såtillvida lever vi i en för konstens del välordnad tid, standarden är sedan åtminstone ett decennium väl etablerad. Följer man med en smula har man ingen anledning att bli förvånad. Det är det gamla vanliga, angelägna socio-politiska frågor gärna kring migration, etnicitet, identitet osv., samt den nu alltmer genuina kvaliteten Representation. I kvalitetsbestämningen kommer man inte ifrån relationen mellan text och verk. De återkommande ämnena kan formulera bättre eller sämre eller i ett rent standardformat. Återigen kan man se schablonen som den brukar se ut när Göteborgs konsthall aviserar en utställning av den i Kenya födda och i Mellanöstern uppväxta konstnären Phoebe Boswell. Vi vet redan vad konstnären förväntar sig av en sådan konstnär. Konstnären vet det naturligtvis också. När budskapet skall skrivas ut blir det efter känt recept:

“I sitt konstnärskap återkommer hon till frågan om vad som utgör ett hem, en identitet och en tillhörighet, med utgångspunkt i hennes personliga erfarenhet av att aldrig höra hemma, och alltid vara på väg någonstans.

Boswells verk bär ofta på självbiografiska spår. Likväl är de kraftfulla kommentarer till några av vår tids mest angelägna frågor. Vilka röster ges utrymme idag och vilka förblir tystade? Här låter hon sin egen livsberättelse utgöra grunden för frågor om den svarta kvinnans röst, kropp och motståndshandlingar, liksom frågor om migration, segregation och representationen av den svarta kroppen i dagens samhälle.” 

Boswell är redan känd i Sverige och Göteborg sedan hon deltog i Göteborgsbiennalen 2015. Man kan naturligtvis fråga sig vad ämnesvalet tjänar för syfte. Det är lätt att förstå att det inkluderar en kritik men då denna inte har någon annan mottagare än konstvärlden kan man undra vad det skall gå ut på. En sak är att den skrivna texten inte gör verken bättre. Man får anta att de hade blivit i varje fall något bättre den förutan. Å andra sidan tror jag inte Boswell saknar politiska ambitioner. Hon hänger säkert med i den inbjudna konstvärldsdansen. Jag vill ändå se att när politiken kläs i konstdräkt får den andra dimensioner. Som sagt, det fungerar inte som politik utan enbart som en lämplig symbol och representation. De avgörande frågorna är främst om det är en konstnär på uppgång; är hon het? Tja, hon är lite het men har en bra bit kvar till toppen. 

Man skall inte blunda för det faktum att i dagens konstelit premieras mindre kända konstnärer (ja, man måste alltid ha med några som kan visa var nivån ligger) eftersom dessa de facto är en förnyelse såsom oprövade. Men det flyttar samtidigt maktpositionerna från konstnärerna till curatorer  och andra “kringaktörer”. 

Så ligger det till, det är bara att vänta på att den här fasen passerar. Det kan ta sin tid.

Det här inlägget postades i konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.