2699: Vem behöver en grundkurs i skulptur?

Kungliga konsthögskolan låter meddela att Marcia Kure kommer att vara gästprofessor i februari 2019. Hon är en hyggligt känd konstnär som arbetar med olika material och med performance. Det råder ingen tvekan om att Kungliga Konsthögskolan har full kvalitetspott angående representationen. Kure kommer från Nigeria (men också verksam i USA).

Jag är helt införstådd med den konstnärliga representationskvaliteten och har inget att invända mot den. Däremot förundras jag över innehållet i den kurs hon erbjuder:

”Pushing Boundaries: New Forms of Sculptures, will explore sculpture through its component parts. By examining individual aspects, fragments or materials we will try to understand what defines sculpture and attempt to expand the boundaries of what sculpture can be. We will ask questions such as: Does sculpture need to have physical form? Can it be an ephemeral experience, or exist in diff spaces, such as the mind? Can it be a space that is inhabited? Must it be made using tools?”

Om det skulle gälla att besvara de här frågorna torde kursen vara onödig. Jag tycker dock att det är märkligt att någon medveten konstagent kan ha några som helst problem här. Sådant lär man sig idag på konstförskolorna. Är det så illa ställt med historiekunskaperna? Ta frågan ”Does sculpture need to have physical form?” Ett givet svar är Lawrence Weiners berömda metaverk från 1969:

1. The artist may construct the piece

2.The piece may be fabricated

3. The piece need not to be built.

Sedan vimlar det av icke-materiella skulpturer framöver. Jag kan t ex påminna om Ken Friedmans konceptuella skulptur från 1971: The distance between this sentence and your eyes is my sculpture.

Troskyldigt kommer nästa fråga: “Can it be an ephemeral experience, or exist in diffspaces, such as the mind?” Den efemära skulpturen är ännu äldre. Det räcker med att hänvisa till Jean Tinguelys vida berömda verk Homage á New Yorkfrån 1960. En skulptur vars uppgift var att förstöra sig själv vilket den också gjorde med tämligen omedelbar verkan. Vad gäller sådana utrymmen som medvetandet är det givet att Robert Barry 1969 ordnade den saken med verket ”Somethingwhich is very near in time and place but is not yet known to me”. En ytterligare av dessa numera retoriska frågorna lyder: ”Can it be a space thatis inhabited?” Jo, ingenting är naturligtvis enklare än att omvandla ett bebott område till konst genom readymadetekniken. Ben Vautier genomförde på 1970-talet det ultimata verket: ”Allt är konst”. ”Must it be made using tools?” frågas det vidare. Det behövs egentligen inte. Skall man vara riktigt petig är skulpturen alltid materiell för något krävs vare sig det är en text eller en handling och varje sådan kräver någon form av verktyg. Men det brukar man inte göra någon affär av.

Det enda som återstod efter dessa genombrott av skulpturens och konstens gränser var att det skulle bli mainstream. Det blev det med postmodernismen under senare delen av 1980-talet.

Antingen är det så illa att gästprofessorerna kan behöva en baskurs i konst eller så har undervisningen på Kungliga Konsthögskolandegenererat till den grad att studenterna helt har förlorat kontakten med det som utgör basen för samtidskonsten. Eller så handlar det om att skolan prioriterar representationen till varje pris.

Vad som verkligen behövs är snarare att begränsa skulpturen till olika uttrycksformer. Det finns fortfarande skulptur som verkar genom form liksom det finns konceptuell och relationell verksamhet. Allt trivs inte tillsammans och när alla gränser är sprängda torde det vara av större intresse av att se vad som faktiskt är kvar av det ramponerade skulpturbegreppet.

Det här inlägget postades i Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 2699: Vem behöver en grundkurs i skulptur?

  1. Från Graven skriver:

    Den som vill kan på Krafts torg i Lund betrakta det av Uarda-akademien resta konstverket “Intighet”, som för övrigt blev stulet, men sedan återbördat.

  2. DanTor skriver:

    Lars.V och näst-sista stycket och -“eller så har undervisningen på Kungliga Konsthögskolan degenererat —-“.

    Ja-du Lars W, moste kännas styggt att så-slutligen se ditt hantverks och fabulerande historielösheten i dagen, Emellertid “var glad” det är ganska naturligt att de mesta börjar med sådant utgångsläge det jntressant blir, vi vilken tidpunkt, decenie, kommer nästa, historie-refusion.

  3. minnesdagen skriver:

    Om konst historiskt definierades som skickligt hantverk och/eller känsla för arrangemang, så är det väl i grund och botten fortfarande så. Det blir väldigt diffust och ovetenskapligt om man skall definiera konst som vad som helst som konsteliten anser är konst. I princip skulle konsteliten då kunna bestämma att skickligt hantverk i sig inte är konst. Dom skulle kunna flytta konstens gränser så att det som tidigare ansetts vara konst inte längre är det. Dom skulle kunna bestämma att Michelangelo inte var en konstnär utan bara en skicklig hantverkare.

    Marcel Duchamp och hans readymades var någon form av antikonst men betraktas ändå som konst. Kanske för att han tänjde konstens gränser i en speciell tid.
    Hans mest kända verk – Fountain tycker jag är ändå är konst. Duchamp tog en färdig sådan och utförde alltså inget hantverk men det var ett lyckat arrangemang.
    Hans mindre kända, och ganska fåniga verk- Bicycle Wheel tycker jag inte är konst. Den saknar både hantverk och känsla för arrangemang.

  4. Lars Vilks skriver:

    Minnesdagen. Som de flesta blandar du ihop beskrivning och kvalitet. Och kan inte förstå hur konstvärlden fungerar. Det är inte så att konstvärldens elit sitter och bestämmer något. Man följer utvecklingen och tar ställning till den. Konstnärer presenterar nya verk och överskridanden. En del av dessa kommer att fungera och ingå i det man kan kalla för konstbeteende. Konstbeteendet är den givna utgångspunkten. När man ser ett konstbeteende har vi att göra med konst. Konstvärlden värnar i första hand om de gränser konsten har och en expansion är en kontroversiell affär som inte avgörs i någon handvändning, långt mindre genom något “beslut”. Hantverksskicklighet och känsla för arrangemang är givna komponenter i konsten (även idag, fast teknikerna är många fler) men sådant finns inom alla möjliga verksamheter och ger inte konsten någon egenart.

    Du skriver att du inte tycker att “Bicycle Wheel” är konst. Du menar att det inte tilltalar din personliga smak. Konst är det, och dessutom på högnivå. De facto. När det gäller “anti-konst” är sådan alltid konst, det som är problemet är vilken kvalitet det har. Anti-konst väcker omedelbart konsten till liv och till ett ställningstagande. I motsats till icke-konst som man inte ser som konst.

  5. minnesdagen skriver:

    Jag förstår att “Bicycle Wheel” är att betrakta som konst. Men i min egen hobby-analys blir den icke-konst. Även en erkänd konstnär skapar väl då och då verk som inte når upp till standarden att kallas konstverk ?
    En speciell typ av konstverk, som jag inte kan uppskatta på något minsta sätt, men som jag sett på flera konstmuseum. Det är duken som är omålad eller enfärgad och som är uppskuren med ett eller flera raka knivdrag. Jag tycker det är billigt och enkelt men ändå ser jag sådana hänga på diverse finare konstmuseum.

    https://www.tate.org.uk/art/artworks/fontana-spatial-concept-waiting-t00694

    Det känns lite som att ett modernt konstmuseum skall ha en sönderskuren duk på någon av sina väggar. Det hör till standarden.

    http://www.anothermag.com/art-photography/7504/the-art-of-destruction

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.