Trots allt har Modrnautställningen blivit kontroversiell. Inte för att den i sig innehåller något eldfängt utan huruvida den är konventionellt ängslig eller ”spännande upplaga”, som Jessica Kempe skriver i DN eller ”väldigt fint och lågmält” som Ingela Lind menar i SvT.
Problemet som markeras av Mårten Arndtzén i ett samtal med Cecilia Blomberg (SR) och som framhålls av Nils Forsberg (Expressen) är inramningen, curatorernas bestämda tolkningar av de angelägna frågor som de engagerar sig i. Eller en uppvisning i konventionell värdegrund ända ner på partipolitisk grund. Konsten som illustration står i strid med idén om att verk skall ha ett tolkningsutrymme. En del av de utställda verken är ofrånkomligt låsta. Målningarna som jämställer svenska myndigheter med nazister kan knappast kvala in som ”fint och lågmält”. Att man har valt X-ets målning ”Flyktingar i Malmö Museum 1945 torde inte vara något estetiskt övervägande eller ett särskilt intresse för X-et. Och så Jättebjörnlokan; Kempe vill tänka bort curatorernas tolkning men kommer egentligen fram till något liknande ”ett sorgligt offer för människans tillskrivningar”.
Frågan är om det är möjligt att uppleva verken bortkopplade från den givna värdegrunden och i så fall vad man kan uppleva. Dilemmat är att om man försöker se verken som estetiskt intressanta bryter man med utställningens påträngande idé om att vi måste tänka rätt. Problemet är välkänt alltsedan curatorerna började med politiska statement.
Men förmodligen är det så att om man applåderar den givna värdegrundsdoktrinen kan man samtidigt tycka att utställningen är spännande och fin. Den är ju rätt i dessa tider när världen håller på att gå under av högerpopulism och rasism.
Konsten står däremot och stampar på samma fläck. Om den skall komma någonstans skall den inte alls vara rätt utan just fel, fel på rätt sätt.