Obevekligt infann sig 2018. Minsann, blev det inte ett år till i livets flöde. Den första dagen har jag spenderat med mina vanliga arbetsförpliktelser (sköta administrationen för Ladonien, svänga penslarna o dyl) men också med att läsa Kjell Espmarks ”Resan till Thule” (2017). Espmarks satir över det svenska tillståndet sker i form av en fransk vetenskapsman som skall besöka det nordligt exotiska Thule. Det behövs inte många rader förrän Thule blir igenkännbart. Skolorna i Thule förklaras av läraren: ”Varje påtvingad kunskap var en kränkning av barnets perspektiv. … Det viktigaste i skolan var att lära sig ifrågasätta.” I Thule finns också ”åsikten”: ”Men sällsammast tycks mig ordet ’åsikt’. Det finns inte i pluralis. … Men ordet ’åsikt’ gör inte bara anspråk på att sitta inne med den objektiva sanningen. Det rymmer också ett hot. Den som inte omfattar ’åsikten’ riskerar utstötning.”
Jo, rolig läsning som kan rekommenderas. Men den skapar ingen uppståndelse.. Det går bra att göra sig lustig över de välkända teman som rullar runt i samhällsdebatten. Ingen behöver känna sig träffad.
Gott Nytt År, Lars, dina egenskrivna artiklar är väl värda att läsas.
Jag vill ändå invända mot citatet att skolans uppgift är att lära ut ifrågasättande. Så är det inte. Skolan lär ut underkastelse under nya värderingar som inte hänger ihop. Skolan är inte kapabel att ifrågasätta, den lyder under miljöpartiets dogmer. Som inte får ifrågasättas.