2282: Längtan efter att vara samtid

Jag har nämnt utställningen om 1700-talet på Göteborgs konstmuseum några gånger. Jag skrev tidigare att jag skulle återkomma till den skrift som utgörs av ”forskningsrapporter” i tidskriften Skiascope. Det är dags.

Det stod tämligen snabbt klart för mig att ändamålet med dessa texter var att visa upp sin aktualitet. Man får veta att 1700-talet har mycket gemensamt med vår tid (den vändningen kan man med tvivelaktig fördel säga om vilken tid som helst). Bland annat ”omförhandlar” man könsrollerna.

Jag skulle tycka att det vore på sin plats att knyta an till källorna från 1700-talet men det so åberopas är sekundärlitteratur som utvecklar Foucault och Butler. Man har lite väl brått att komma in på de nya, och därför så spännande aktuella, åsikterna.

Se på det här t ex: ”I dagens gränsöverskridande uttryck inom konsten – gränsöverskridande med hänseende till medier, smakhierarkier och i relation till den tidigare upprättade gränsdragningen mellan konst och populärkultur – finns paralleller till 1700-talets visuella kultur. Konstnärer utforskar idag material som siden och porslin, iscensätter könsöverskridande identiteter eller använder sig av det dekorativa som ett uttryck. Men då dagens konstnärer, modeskapare och konsthantverkare medvetet överskrider modernismens uppdragna gränser, eller inte längre ser dessa som relevanta, säg 1700-talets upphovspersoner sällan dessa gränser överhuvudtaget. 1700-talets visuella kultur är i den meningen gränsöverskridande enbart i relation till 1800-talet och modernismens etablerade gränser. Under 1700-talet var fälten öppna mellan områden som senare kom att inordnas inom mer eller mindre fastlagda ramar.”

Det har blivit ett gammalt slagord att vi är så fria i vår tid, inkluderande och antihierarkiska, vi har övervunnet den förhatliga modernismen. Vad man vägrar se är att de sedan länge effektuerade greppen (allt är möjligt som konst, den behöver inte profilera sig genom estetisk form) inte förändrar särskilt mycket. Konsten håller ändå samman, den har sin diskurs och det är lätt att inse att ingen tjänar på att försöka skyffla ihop konsten med design, konsthantverk, mode eller vad man kan tänka sig. Var och en som följer med i samtidskonsten kan lätt se hur konsten behåller sin egenart och att man naturligtvis kan ”utforska” vad som helst. När man har utforskat färdigt återvänder man till utgångspunkten, den solida samtidskonsten elit, och ser sig om efter något nytt att utforska. ”Gränsöverskridandet” i konsten är något annat än att rätt och slätt ta sig in på ett annat område. Det är ambitiöst och i grunden är det tänkt som en kontroversiell handling. Det är varje konstnär medveten om, när vi fick ett konstbegrepp etablerades också det egensinniga upproret mot rådande normer, ”överskridandet”. Och det är något annat än en presentation av det nya höstmodet. Eftersom man inte hade något modernt konstbegrepp under 1700-talet (och det är riktigt av skribenten att tala om ”visuell kultur”) kunde man inte heller genomföra något konstnärligt överskridande.

Så har vi det här dubbelporträttet av Alexander Roslin från 1754 (arkitekten J. R. Perronet med maka).

03roslin 1759M

Om detta porträtt får vi veta att det ”bjuder in betraktaren till 1700-talets androgyna rollspel”. Att det rör sig om androgynitet motiveras med att även mannen är sminkad, han har peruken pudrad och färggranna kläder. Det är lite väl hög hastighet för att komma in i det man vill tala om, nämligen den eftertraktade samtiden. Det är visserligen så att herrmodet ännu under 1700-talet var anslående, ett sätt att visa i vilken klass man hörde hemma. Under 1700-talet gick man dock från det pompösa till det mer bekväma. Under den här tiden blev begreppet ”frihet” av stor betydelse, men man avsäg främst den personliga friheten, att kunna känna sig bekväm. Världen hade blivit fredligare och adeln byggde inte längre befästningsborgar. För att fördriva tiden ägnade man mycket tid åt estetiken. Men en jämförelse mellan herr- och dammode ger ändå en övertygande bild av var det satsades mest. Bara en blick på målningen ovan ger en god uppfattning om var de mesta tygerna och utstofferingarna hamnade. Då har ingen hänsyn tagits till damernas håruppsättningar med medföljande hattar och plyscher. Lika självklart var könsordningen gediget patriarkal även om kvinnor i hög ställning kunde skapa sig en position och även en ny roll i upplysningssamhället.

Vad som äger rum under 1700-talet är skapandet av privatpersonen, den moderna, alltmer rationellt tänkande, människan med distans till religion och absoluta värden.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.