2253: Lamentationsresurs, löparens obehag och offentlig konst

Emellanåt är en dos lamentation upplyftande. Igår läste jag Bilan Osmans krönika (Aftonbladet) om vad man skall göra åt kvinnovåldet. Hon är, som många andra, inte särskilt förtjust i Odens soldaters patrullering. Patrulleringen räknas in i den alltmer omfattande högerextremismen som stormar fram över Europa och särskilt i Sverige som snart är lika räddningslöst förlorat som övriga länder.. Osman har som vanligt svar på allt. Frågan kan lösas med mer genuspedagogik i skolan, ökade bidrag till kvinnojourerna samt en förändring av ”strukturerna”. Ja, så var den frågan löst.

Mitt konstprojekt skapar en del oväntade vindlingar. Hade jag inte gjort en viss teckning 2007 skulle jag inte ha blivit löpare. Förr fick jag min fysiska motionsdos genom stadiga turer till Nimis. Alternativet fick bli löpning och nu jagar jag rekord. Inte bara det, jag springer också efter en ung dam. Denna unga dam är dotter till en bekant. Hon delgav mig att hon sprang 2 km på 9.30. Det var hårt slag. Att jaga ikapp henne blir en i det närmaste omänsklig uppgift.

Idag har jag varit i löparspåret efter nästan två veckors uppehåll. Inte lyckades jag förbättra mitt rekord på 11.18 men det berodde främst på att jag upptäckte att något obehagligt hade inträffat med spåret. Sand. Sådant är inte Okay och fullständigt Oacceptabelt. Nåja, det var att bita ihop och slita som ett djur. Det gick på 11.32.

I konstvärlden händer tyvärr inte så mycket med konsten. Men desto mer med den svenska copyrighten. Den offentliga konsten får inte längre finnas på bild i Wikipedia. I förlängningen kan det bli ännu värre som det påpekas i The Art Newspaper. Tämligen eländigt. Man kan bara vädja till konstnärerna att låta konsten befrias från kapitalismens bojor.

Det finns t ex tre offentliga verk på bild av Marianne Lindberg De Geer på Wikipedia. Kommer de nu att försvinna?

Nimis lär inte påverkas eftersom min skulptur är belägen i Ladonien och därmed utanför den svenska jurisdiktionen.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

4 svar på 2253: Lamentationsresurs, löparens obehag och offentlig konst

  1. benke bus skriver:

    Hej Lars!

    Det där med löpningen, livsinnehåll, ett surrogat för tidigare vanor som du beskriver. Kan du inte göra “ett verk” om löpningens roll för moderna människor. Alla springer vi väl efter något, en del av oss väljer mindre svettiga aktiviteter, det är ju inte ofta människan blir jagad av vargar.

    Och visst är det skit om offentliga bilder ska gömmas undan för en bred publik på nätbaserade sajter.

    Nu, är det vår – Släpp fångarna loss.

  2. sl skriver:

    Lamentationsbladet, tidningen vars ledarredaktion och kulturredaktion inte behövs, om sanningen ska fram. Organ för sveriges malligaste författare med franskaste bilarna. Till största delen fylld av sport och såpa, men ständigt med klackarna i marken mot tillnyktring, och jublande över försämringar.

    Intressant att se hur juridik-sverige öppnar en ny front för att slippa ta tag i sin huvuduppgift. Här öppnar sig oändliga möjligheter att göra av med 100% av budget, och slippa alla obehagliga konflikter i 3D-land. “Jagad av muslim med kniv med eller utan uppehållstillstånd?” Ingen fara, det är Ett Mindre Problem, jämfört med bild på 2D-skärm.

  3. Krister skriver:

    Lars, hur sköts underhållet av Nimis nuförtiden? Är det safe att klättra upp i tornen?

    Jag har bekanta utifrån som vill besöka Nimis när de är här i maj. Är de gula N-skyltarna på plats igen så att de hittar vägen?

  4. Lars Vilks skriver:

    Underhållet är under kontroll man behöver inte vara orolig. Så snart vädret tillåter kommer markeringarna att vara på plats igen. Men det är inte svårt att följa de märken som länsstyrelsen har lyckats åstadkomma genom borttagningen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.