2244: “Samlingsutställning” på Moderna i Malmö

Moderna Museet skall bli mer ”inkluderande” i sitt samlande. Budskapet förkunnades i samband med en utställning på Moderna i Malmö som öppnar i morgon. I pressmeddelandet lyder det:

”Den västerländska traditionen dominerar fortfarande museets samling. På väg mot en större värld ska ses som en ny kursriktning för Moderna Museet. För att ytterligare understryka ambitionen presenteras varje konstnärs verk på de sju olika språk som dominerar Malmö och regionen.”

Just mycket gester. Det finns ingen annan tradition i konsten än den västerländska. Och den har exporterats och koloniserar nu större delen av världen. När jag påpekade detta svarade Birnbaum att det dock finns intressanta uttryck som skapas på vitt skilda platser i världen. Det är naturligtvis riktigt men intressanta uttryck, alltså variationer på givna teman, skapas självklart också inom västsfären. Det problem i samlandet som museet ventilerade var hur man skulle kunna välja rätt i en geografi som är världen. Jag tror inte att det är mycket svårare än tidigare. Intressanta konstnärer fångar man lätt upp om man följer med vad som händer. Det stora problemet, som alltid är detsamma, är att välja hållbart.

Det lilla urvalet med verk av 11 konstnärer är värt att rekommendera. Det ger en liten orientering av hur det ser ut i den internationella konstvärlden. Moderna har några stolar av Ai Weiwei och det är ju aktuellt att visa honom. Stolarna är dessutom ett av hans allra bästa verk, några av de 1001 som visade på Documenta 2007 finns alltså till påsyn (på Documenta fick man slå sig ner på dem). Ett hett namn är Etel Adnan (f. 1925). Hennes små färgrika abstrakta målningar har blivit eftertraktade av såväl marknaden som den mer seriösa konstvärlden. Men jag får säga att det inte är några särskilt intressanta bilder, ser närmast ut som en förenklad version av franskt 50-tal. Men saken är kontexten, Adnan är en mycket berömd författare och i övrigt en intressant personlighet. Så det avgör saken.

Man skall inte missa ett par hotshots. Oscar Murillo (f. 1986) (ranking 1.503) är en kraftfullt emerging artist. Besökare på Venedigbiennalen i fjor minns hans flaggor vid entrén och projekt. Just för tillfället deltar han i Sydneybiennalen (som öppnar idag) och i Marrakechbiennalen. Han är dessutom omhändertagen av Gallery Zwirner ett av världens ledande. Murillo gör målningar som ofta är sammansatta av flera delar och som gärna breder ut sig i rummet, alltså en blandning av måleri, skulptur och installation. Hans verk innehåller i många fall smuts vilket spelar en betydande roll i hans skapande. Smutsen är demokratisk och följer dessutom med verken varthän de än beger sig. Vill man se lite exempel på hans arbeten kan man se det här.

Ett minst lika slående exempel är Adrián Villar Rojos (f. 1980) (ranking 1.204). Han kan ståta med en biennaltrippel 2015 (Istanbul, Havana och Sharjah). Documenta avverkade han redan 2012, Venedigbeinnalen 2011. Han ställde ut på Moderna i Stockholm 2015 och ett av verken från den utställningen ingår nu i samlingen, Los Teatros de Saturno. I katalogen till utställningen berättas att Rojas funderar kring konstens livslängd och att han ofta vill att hans verk skall förstöras när de har visats. Den tanken är inte särskilt originell, konceptualisterna var inne på samma tanke. Idag kan jag tänka mig att överproduktionen och marknaden kan spela en roll för sådana funderingar. För trots allt görs det väldigt lite konst som bygger på att fylla ett tillfälligt ändamål. Intervju med Rojas, Independent.

Båda dessa konstnärer är naturligtvis exempel på vad som är kvalitet just nu. Det är alltså bra konst enligt konstvärlden. Frågan är vilken hållbarhet som dessa konstnärer står för. Att några konstnärer blir framskjutna hänger i första hand inte samman med vad de gör utan vilka nätverk de lyckas bygga upp. Självfallet kan man inte göra vad som helst men inom vissa ramar kan något fungera utmärkt. Både genom intressant kritik, lämplig kontext och förstås genom referenser är det ”bra nog”. Jag vill inte påstå att Murillo och Rojos på något sätt skulle vara ointressanta. Tvärtom, de är båda plausibla med den måttstock som vi har att tillgå. Det man kan undra över är om det har gått lite för lätt och lite för fort för en så omfattande acceptans. Givna förväntningar har uppenbarligen uppfyllts. Om några lär vi kunna få en klarare bild av värdet av Modernas förvärv.

I utställningen finns också några foton av Rirkrit Tiravanijas projekt i Thailand. Här rör vi oss på fastare mark eftersom Tiravanija är tämligen säkert inskriven i konsthistorien genom sina insatser inom den relationella estetiken på 1990-talet.

modm18
Ann-Sofie Norring, John Peter Nilsson och Daniel Birnbaum betraktar Rojos Los Teatros de Saturno. Konstnärerna har insisterat på podiets höjd, är man kortvuxen får man skylla sig själv.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

4 svar på 2244: “Samlingsutställning” på Moderna i Malmö

  1. Molly skriver:

    Musik har också debatterats liksom Konsten i Vilks net. Musiken ger minnen som skapar traditioner om vad god konst är. Efter kriget ville Europa resa sig från Nazismens ödeläggande påverkan. Traditionerna skulle utrotas. Man ville ha en “ren” musik opåverkad av minnen.Wagner blev ute. Tolvtonskonsten som saknade traditioner uppstod. Jazz, pop blev accepterad. Rytmer och andra harmonier/klanger välkomnades in den goda musiken. I dag ser vi hur svenska 500-kronors-sedeln väckte motstånd då Birgit Nilsson tecknats med en bakgrund av en Wagneropera.
    Kommer den nya samtidskonsten att utsättas för samma kritik. “Är det konst att hänga upp bilder av smuts på väggarna? Smuts har jag här så det räcker.” Traditionerna med djur i natur, Carl Larssons hem, Anders Zorns nakna kullor definierades förr som stor konst. Traditionerna hindrar vanliga konstamatörer att byta ut sina minnen mot en konstens obegripliga tolvtonsmusik. Fri från traditioner? Utan minnen hos åskådaren? Jag bara undrar.

  2. Urban Wikström skriver:

    Hej Lars!
    För mig blir konsten allt mer obegriplig.
    Det handlar mest om att provocera eller göra så svåra verk att endast de som är konstnärer bara “förstår”.
    För att “förstå” dagens konst måste man utbilda sig i år.
    Giacometti,Brancusi eller Moore behövde inte göra sig till.
    De bara fulländade formen.
    Varför är vackert förbjudet i dagens konst?
    Hälsningar.
    Urban Wikström.

  3. Lars Vilks skriver:

    Faktiskt är det inte mycket som är provocerande i samtidskonsten. Bara för folk som inte har följt med de senaste 50 åren. Och man skall minnas att Giacometti, Brancusi och Moore på sin tid var radikala utmanare av de estetiska idealen. Estetiken är inte borta i samtidskonsten, man kan leta upp rätt många exempel på det. Men det estetiska är inte längre basen för konstens identitet. Så är det.

  4. Molly skriver:

    Jag talade inte om konstens estetik, fast jag råkade hänvisa till konst som också uppfattas som estetisk. Viktigast är kopplingen mellan minnen, traditioner som påverkar våra känslor och ger igenkännande. Om musik och konst inte väcker känslor, vad har man då konst till? Har jag missat något?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.