2243: Uppdateringar och kontroversiell konst

”Livvakt” låter inte bra. Ordet har åldrats och börjar alltmer närma sig ”sandsäck”. Men det semantiska problemet har nu funnit sin lösning. Vi skall alltså inte längre tala om ”livvakter” utan istället om ”personskyddsoperatörer”. ”Personskyddsoperatörerna är en viktig kugge i säkerhetstänket.”

Efter detta viktiga meddelande återgår jag till konsten. Onekligen har konsten kvar mycket av sin attraktionskraft inte minst för dem som inte riktigt är där men känner en oemotståndlig dragning till den värld där någonting kan bli något helt annat. Rapparen Kayne West har deklarerat att hans tweets är konst (artnet). Som han skriver ”My tweets are a form of contemporary art only compromised by people trying to tell me what to tweet and not to tweet…”

West är uppenbarligen inte insatt i den institutionella konstteorin. Han är inte ensam om det. Men den gör honom inte till en konstnär av något större värde. Han får nog fortsätta att infiltrera konstvärldens dignitärer, något han har hållit på med en längre tid. Hans inlevelseförmåga i konsthistoriska gestalter bör dock uppmärksammas. Han menar att om Michelangelo och da Vinci hade levt idag hade de ägnat sig åt skodesign. Argumentet tycks vara att man behöver skor varje dag.

En annan nyhet i konstvärlden är att Pakistan 2017 skall få sin första biennal i Lahore (artinfo). Konstnärlig ledare blir en av de få mera kända pakistanska konstnärerna, Rashid Rana. Biennalerna har blivit lika många som tröttande men hur det än är har något bättre koncept för spridning av samtidskonst inte kunnat uppbringas. Att det överhuvudtaget blir en samtidsbiennal i Pakistan är alltid något. Men jag får säga att det gnisslar betänkligt redan i inledningen. ”The Biennale will explore the power of art as an instrument of social change through new commissioned by some of the world most engaging emerging and established artists”, deklareras det. En sådan utforskning behöver man egentligen inte använda en biennal till. Resultatet är redan känt.

Nå, var finns den radikala konsten? Under mina spaningar upptäckte jag, något förvånad, att den kan dyka upp där man minst väntar den. I Claes Wahlins redovisning av den kommande operasäsongen kunde man läsa (Aftonbladet): ”Till våren kommer Janá?eks Jenufa samt, vilket möjligen skämmer säsongen något, Glada Änkan. Kanske lyckas regissör Ole Anders Tandberg att göra något av den för att motivera dess plats i det huset.”

Jag får erkänna att jag inte hade kunnat föreställa mig att det mest kontroversiella stod att finna i Franz Lehars Glada Änkan (1905). Wahlin ger ändå en möjlighet för regissören att rädda den svåra situationen. Och det handlar förstås om att uppdatera och aktualisera. Med ett litet uns av kreativitet kan man tänka sig att huvudrollsinnehaverskan Hanna Glawari t ex har blivit extremfeminist eller att båtflyktingar kommer glidande över scenen medan man sjunger glansnumret ”Lippen schweigen”. Världen är ju, som en del brukar säga, gränslös.