”Livvakt” låter inte bra. Ordet har åldrats och börjar alltmer närma sig ”sandsäck”. Men det semantiska problemet har nu funnit sin lösning. Vi skall alltså inte längre tala om ”livvakter” utan istället om ”personskyddsoperatörer”. ”Personskyddsoperatörerna är en viktig kugge i säkerhetstänket.”
Efter detta viktiga meddelande återgår jag till konsten. Onekligen har konsten kvar mycket av sin attraktionskraft inte minst för dem som inte riktigt är där men känner en oemotståndlig dragning till den värld där någonting kan bli något helt annat. Rapparen Kayne West har deklarerat att hans tweets är konst (artnet). Som han skriver ”My tweets are a form of contemporary art only compromised by people trying to tell me what to tweet and not to tweet…”
West är uppenbarligen inte insatt i den institutionella konstteorin. Han är inte ensam om det. Men den gör honom inte till en konstnär av något större värde. Han får nog fortsätta att infiltrera konstvärldens dignitärer, något han har hållit på med en längre tid. Hans inlevelseförmåga i konsthistoriska gestalter bör dock uppmärksammas. Han menar att om Michelangelo och da Vinci hade levt idag hade de ägnat sig åt skodesign. Argumentet tycks vara att man behöver skor varje dag.
En annan nyhet i konstvärlden är att Pakistan 2017 skall få sin första biennal i Lahore (artinfo). Konstnärlig ledare blir en av de få mera kända pakistanska konstnärerna, Rashid Rana. Biennalerna har blivit lika många som tröttande men hur det än är har något bättre koncept för spridning av samtidskonst inte kunnat uppbringas. Att det överhuvudtaget blir en samtidsbiennal i Pakistan är alltid något. Men jag får säga att det gnisslar betänkligt redan i inledningen. ”The Biennale will explore the power of art as an instrument of social change through new commissioned by some of the world most engaging emerging and established artists”, deklareras det. En sådan utforskning behöver man egentligen inte använda en biennal till. Resultatet är redan känt.
Nå, var finns den radikala konsten? Under mina spaningar upptäckte jag, något förvånad, att den kan dyka upp där man minst väntar den. I Claes Wahlins redovisning av den kommande operasäsongen kunde man läsa (Aftonbladet): ”Till våren kommer Janá?eks Jenufa samt, vilket möjligen skämmer säsongen något, Glada Änkan. Kanske lyckas regissör Ole Anders Tandberg att göra något av den för att motivera dess plats i det huset.”
Jag får erkänna att jag inte hade kunnat föreställa mig att det mest kontroversiella stod att finna i Franz Lehars Glada Änkan (1905). Wahlin ger ändå en möjlighet för regissören att rädda den svåra situationen. Och det handlar förstås om att uppdatera och aktualisera. Med ett litet uns av kreativitet kan man tänka sig att huvudrollsinnehaverskan Hanna Glawari t ex har blivit extremfeminist eller att båtflyktingar kommer glidande över scenen medan man sjunger glansnumret ”Lippen schweigen”. Världen är ju, som en del brukar säga, gränslös.
En intressant fråga. Operan är ju ett hus för ”musikalisk konst”. När man hänvisar till Wagner,Mozart så är det Tristan och Isolde eller Trollflöjten och dess musik man pratar om. Sällan om Papagenus eller Tristans samtid och händelser där. Lehars musik, Vilja-arian eller de tigande läpparna sätts inte under lupp, utan vår nutidshistorias katastrofer med döda flyktingar i Medelhavet. Det tillför lika lite till konsten som om en blåsorkester skulle aktualisera och uppdatera MonaLisa.
Lars vilks
Jag får känslan av att du fastnar i textuella konstruktioner, hur ”ord låter” snarare än ”vad handlingar gör”. Som att världsproblemen löses bara man hittar rätt formulering.
”Men jag får säga att det gnisslar betänkligt redan i inledningen. ”The Biennale will explore the power of art as an instrument of social change …”…
Jag antar att du menar att det gnisslar i formuleringen, för om biennalen sen har en transformativ kraft i sitt utforskande vet du inget om
Ånej. Biennalernas (och för övrigt konstvärldens) kapacitet för att åstadkomma förändringar är försumbar. När man aviserar sig som instrument för sociala förändringar kan man lugnt tala om gnissel i dubbel bemärkelse. Du drömmer tydligen om att biennalerna kan ha ”transformativ kraft”. Hittills har vi inte sett något sådant i någon biennal. Vad skulle tala för en mirakulös förändring av konstens politiska potential?
Nu smäller det i Bryssel!
Vi kan vara trygga, Från Graven. Löfven säger att han aldrig kommer acceptera angrepp på demokratin.
Sov vidare!