Ai Weiwei är igång igen och har genomfört en performance med en pianist i ett regnigt flyktingläger vid gränsen mellan Grekland och Makedonien (artnet). Avsikten är densamma som tidigare, han vill uppmärksamma flyktingarnas utsatta belägenhet. Ais framträdanden i flyktingfrågan får förstås som den politiske aktivisten som försöker tillägga någon form av konstnärlig knorr. Ur konstens perspektiv återkommer igen frågan om Ais konstinsats. Det hela bygger på att Ai är en kändis varigenom han kan erbjuda uppmärksamhet och att den fråga han tar sig an är angelägen. Det vidare spörsmålet blir om han kommer till något mer än att skapa ett mediejippo. Jag tror det är ett tämligen tröstlöst projekt. Se bilden i Art där han vandrar i sin gula regnkappa med det oöverskridliga avståndet mellan konstvärldens kändis och folk på flykt.
Ais engagemang sträcker sig längre. I fredags deltog han också i en protest mot censur och övervakning tillsammans med Pussy Riot och Edward Snowden (Guardian). Det är samma förpackning, uppmärksamhet och oneliners. Ai bidrar bland annat med det överraskande budskapet “Without freedom of speech there is no modern world, just a barbaric one.”
I Frankfurt har Kunsthalle Schirn öppnat en utställning med kända konstnärers självporträtt. Som man kan förvänta sig bygger den på problemet med vad som är representation samt på vilket sätt man skall ta ställning mot konstnärsgeniet (Artdaily, Schirn). Det verkar vara en underhållande tillställning; man kan alltid räkna med att konstnärerna bjuder på oväntade kombinationer. Hur man än vänder och vrider på avståndstagandet från den geniale konstnären slutar det ändå med att konstnärerna förblir geniala. Det romantiska konstnärsgeniet var en något hopplös andlig tilldragelse medan dagens är den framgångsrike och kreative.
Håller inte med om att ”Ais framträdanden i flyktingfrågan får förstås som den politiske aktivisten som försöker tillägga någon form av konstnärlig knorr.” Jag ser istället Weiwei som konstnär först, vars konst har en politisk knorr. Har inte läst Weiweis egna programförklaringar till de verk du är skeptisk till, men jag tycker verken har substans. T ex Weiweis parafras på den döde Alan på en strand. Leker inte Weiwei med den starka symbol ett uppspolat barn på en strand är, genom att själv placera sig i samma position som Alan? Weiweis tjocka kropp ger en långt mindre oskuldsfull bild än den på Alan. Tycker det är att tydligtgöra att, säg, en syrisk flykting lika tjock som Weiwei, och i hans ålder, som skulle spolats upp på en strand, inte alls haft samma estetiska kraft som bilden på Alan.
Betraktaren kan naturligtvis se vad man önskar men utgår man från konstnären finns det ingenting som tyder på att Ai har någon distans till det han gör. Han vill, och i sådana här fall är det inte ovanligt, göra ”the real thing”, övertygad om att konsten – och särskilt hans egna konstaktioner – har en sällspord kraft att ändra världens gång. Tjong i medaljongen…
Vilks, vad ville du då med rondellhunden?
Har du inte vid upprepade tillfällen sagt att det var en kritik mot islams förlegade inställning mot just kritik? Hur som helst kan du inte komma ifrån att det var eller blev en konstaktion som i utförandet resulterade i ett yttrande att ändra världens gång. Tar du avstånd från detta, ger du väl i så fall tvärtom konstnärsstatus till extremisterna och terroristerna, som utvecklat så väl det processverk, du i så fall felaktigt tagit i besittning av.
Det är också beklämmande att du nu raljerar över Weiweis försvarande av den självklara yttrandefriheten, som du innan så hårdnackat stått för i ur och skur, gällande din egen position.
Nej, det luktar som vanligt svartsjuk cynism – nu mer än vanligt – från skånesnickaren i flanell.
Att hålla distans för distansen skull betyder att du aldrig kommer fram till målet.
Lycka till.
Om konsten hade haft ett mål att komma fram till… Då hade det varit något annat. Angående RH kontra Ai är du nog på fel spår. Jag har inte gjort några deklarationer däremot svarat på frågor om vad som kan tänkas berättiga verket. Det som jag finner mest lyckat är den kreativa kombinationen av två aktuella ämnen. Processverket har jag inte tänkt mig som ett försök att ändra världens gång. Jag är mest intresserad av hur betraktarna agerar och skapar. Precis som du har gjort vid många tillfällen. Din berättelse om dina egna åsikter och inte minst hur du ser på mitt lilla bidrag.
När det gäller Ai är det inte jag som har någon originell uppfattning. Konstvärlden har ställt sig tveksam till hans aktioner just på de grunder jag har angett.
Skall man försvara yttrandefriheten krävs lite mer än en banal upprepning av vad man alltid brukar säga. Ai har i andra sammanhang gjort stora insatser men då i ett land som just är barbariskt i detta hänseende.
Säger du det, Vilks; då måste jag också passa på att tacka för din och vissa kommentatorers medverkan i mitt verk om Gurun Gudrun, som egentligen redan är avslutat. (Ja, jag är faktiskt en konstnär även enligt din definition (jag har ställt ut ett verk i blandteknik på ett litet men erkänt galleri här i Japan (ägaren är visserligen en god vän)))
Alla ord vi har växlat finns med i detta nya verk, som väntar på sin utställning. Själv tycker jag att det mest intressanta kanske var att jag genom detta upptäckte några arabiska och indiska poeter, tillsammans med Emily Dickinsons liberala ande, under resans gång (samt om CeDe någon gång skulle få till det).
Jag dock alltid tyckt och tycker fortfarande att du är cynisk.
Enligt Dickies definition är du konstnär och det finns ingen anledning att inte instämma i det. Det räcker med ett ”konstbeteende”. Att Dickinson hamnade inom ramarna för RH-projektet är ett lika vinnande som oväntat inslag så det är jag mycket tacksam för.
Den som vägrar att dras med i känslostormarna kallas ofta för cynisk.
Vilken upphöjelse, GG, att få bli nämnd i samma andetag som arabiska och indiska poeter och Emily Dickinson. Jag bugar japanskt i ödmjukhet och tränar vidare på att få till det.
Vilka kriterier gäller för att få till det och hur vet man att man har fått det till?
Bestäms det av fåtilldetvärlden?
Krister, man kan ju använda alkomätaren.
Ibland när jag tagit på mig lyckokallingarna har jag fått till det
Är det friartrikåerna det?
Chacun à son goût. Annars är det väl vanligare att man får till det utan kalsongerna på.
Konstvärlden är av denna blogg att döma aldrig trovärdig, förutom när den sågar Ai Weiwei.
Men vänta nu, jag trodde Konstvärlden var den enda Gud Vilks erkänner! Och att Artfacts är dess profet.
Att det skall vara så svårt… Konstvärldens uppfattning är den som gäller, måttstocken på vad som betraktas som kvalitet. Man behöver naturligtvis inte instämma i detta men det ändrar inte faktum. Faktum redovisas genom artfacts. Jag är ofta enig med konstvärldens ledande åsikter men min blogg är en kritisk granskning och drar därför fram sådant som kan diskuteras. Ais insats, t ex, är lite speciell eftersom den är så kolossalt ambitiös, man kan säga att den redan från början är dömd att misslyckas. Detta ser också konstvärlden även om man befinner sig i ett moraliskt dilemma när man skall ta ställning.
Inte så enkelt. Se t ex på konstvärldens skeptiska inställning till konst som forskning, akademiseringen av konsten. Det är en allmänt omfattad uppfattning (som jag delar) trots att det finns en falang som ser saken på annat sätt.