2235: Konstens spets

Signal är ett välkänt galleri i Malmö. Det som visas där är internationell samtidskonst och galleriets profil är att följa dess regler. Man skall vara tacksam för att det finns en sådan plats även i Malmö. Hur man än ser på det så är det den konst som gäller, spetsfunktionen. Det som särskilt intresserar mig är hur denna värld ser ut och vilka värderingar man håller sig med. För tveklöst har samtidskonsten blivit internationellt normativ. I en intervju i Kunstkritikk svarar curatorn Elena Trotzi på frågor. Hon säger bland annat:

”Att förstå konst genom definitionen av särskilda medier, uttryck eller epoker känns inte så spännande, och är snarare en oerhörd begränsning. Att utgå från ett innehåll eller en konstnärlig avsikt öppnar däremot upp läsningen av konst.”

Det här skall man förstå som den nya ordningen, alltså den som står i motsats till modernismens konst och konsthistoria. Hur en samtidskonsthistoria skall se ut förblir en gåta. Som jag ser saken är det fundamentalt och deskriptivt att se just på medier, uttryck och epoker. T ex: Vilka medier används mest idag? Och vad kan det bero på. Hur skall man beskriva dagens olika konstnärliga uttryck? Vilka epoker kan man urskilja i samtidskonsten? Svaret på sådana frågor ger en god bild av vad man sysslar med men på något sätt är det inte önskvärt. Samtidskonsten vill äga en frihet som bygger på något annat än traditionen, vad det nu kan vara. Ja, helt oklart är det inte, det är en visa som ständigt tas om, uppgörelsen med den patriarkaliska konsten, konsten befriad från nationalism i vissa delar av världen, den konstnärliga undersökningen av angelägna frågor.

Intervjuaren ställer följande fråga (nedan). Inte helt oväntat, det är det gamla problemet med konsten och politiken. Som jag har framfört många gånger är det två grundläggande hinder för konstens deltagande i det allmänna politiska samtalet: Den har en stor dos av obegriplighet och (delvis på grund av detta) når inte utanför galleriet.

”Utställningen undandrog sig entydiga svar och lät seendet vändas inåt, så att besökaren tilläts vistas i det som kanske ännu inte har urskilts eller definierats. Finns det en risk att denna form av uppmärksamhet istället för att bereda utrymme för en reell politisk diskussion kring frågor om gränser, identitet och vittnesmål istället blir självupptagen och vänder sig bort från de konkreta problemen”?

Svaret blir:

”Jag tror inte på förenklingar i det politiska samtalet, och jag tror heller inte på en generalisering kring konstens möjligheter. Däremot tror jag på det specifika samtalet, på det specifika sammanhanget.”

Jag har all sympati för detta, men det betyder också att när man inte förenklar kommer man inte att kunna delta i något annat än just det specifika sammanhanget. Det kan fortfarande sägas att konsten är till för konsten. Går man utanför den ramen är det möjligt med ett bredare intresse men inte på konstens villkor. Verklighetens politiska samtal äger trots allt rum på twitter.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.