2141: Om föreläsningar och om ett litet konstbråk

Ett och annat föreläsningsuppdrag har jag trots allt. Problemet med dessa är naturligtvis säkerhetsaspekten. Självklart är det bäst med så hög säkerhetsgrad som möjligt. Därmed blir den säkraste föreläsningen en sådan som inte blir av. En annan, hyggligt säker, möjlighet är att det rör sig om en intern historia. Mindre lyckat är om föreläsningen blir offentligt utannonserad, då riskerar man att engagera en hel armé.

Numera är det synnerligen olämpligt att här på bloggen redovisa sådan verksamhet. Intressanta evenemang kan förstås omtalas i efterhand. En föreläsning som jag höll för två veckor sedan om Joan Mitchell och den abstrakta expressionismen kan jag nämna nu men den har inget speciellt intresse. Andra, tills vidare hemliga, arrangemang kan dock ha det. Mer än så blir det inte den här gången

I Uppsala (UNT) har det uppstått en liten konstdebatt kring ett offentligt konstprojekt. Några politiker har fått tillfälle att vädra sina konstuppfattningar (citerade av den konstnären Erik Krikortz vars medverkan är projektets kontroversiella inslag):

”Paula Bieler (SD) twittrar apropå konstverket att konsten inte måste ställa frågor, utan att ’meningen kan vara skönhet och harmoni’. Arne Sandemo (M) undrar varför inte konstens uppgift visst skulle kunna vara att ”smeka medhårs och fungera som garnityr” (UNT, 2015-09-24). Anna-Karin Westerlund (M) kommenterade projektets skiss med att det är ’viktigare att visa det historiska Uppsala och de människor som har gjort Uppsala känt, än att ta in det internationella och mångkulturella’ (UNT, 2012-06-15).”

Utöver detta har ett par centerpartister menat att Krikortz verk skall tas bort. Verket är ett citat från DDR och sådant kan vara irriterande.

Men det blir som det brukar. Genom protesterna bekräftas att endast det vanligtvis är det som irriterar som ger något utbyte. Skall konsten ställas frågor av obekväm natur? Ja, det visade sig här att så var fallet. UNT:s ledare klagade på att det inte fanns information om verkets mening. Det är en annan fråga. Hur långt skall bekvämligheten sträcka sig? Dagens konstpedagogik har tendensen att vara överdrivet nitisk på den punkten. Och då missar man lätt allt det goda som kan komma genom missförståndet. Och den som verkligen vill veta har inga större svårigheter att få ta del av kontexten. I det här fallet är det bara att läsa en artikel i UNT.

Det här inlägget postades i Föreläsningar, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

4 svar på 2141: Om föreläsningar och om ett litet konstbråk

  1. Inge skriver:

    Det er vel ingen hemmelighet at Lars Vilks i dag og i morgen er på Ibsenfestivalen i Skien, Norge. Han er invitert for å snakke om Ibsens teaterstykke ”En folkefiende”. De som ønsker det kan lese mer i norske medier: http://www.nrk.no/telemark/lars-vilks-er-pa-plass-i-skien-1.12602604

  2. Lars Vilks skriver:

    Nejdå, det är ingen hemlighet längre. Välbevakat arrangemang – och hög nivå.

  3. CeDe skriver:

    Lyssnade på intervjun som liknar många andra intervjuer av Lars. Det är dock alltid smått trivsamt att höra Vilks behagfulla stämma – stämd i den skånska Höganästonarten.

  4. Steen Raaschou skriver:

    Politikere holder tilsyneladende aldrig op med at sige noget dumt om kunst. Man kan lige så godt give op

    ”Paula Bieler (SD) twittrar apropå konstverket att konsten inte måste ställa frågor, utan att ’meningen kan vara skönhet och harmoni’.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.