1396: Politikens eskatologi och konstens soptunnor

Slavoj Zizek, vars bok De farliga drömmarnas år, jag skrev om i förrgår, avslutar sin matsedel med att se på framtiden. Hans problem är hur världen skall bli kommunistisk och det går inte på det vanliga sättet eftersom vänstern envetet följer Marx i det som Zizek kallar för en kapitalism utan kapitalism. Nej, han menar att det krävs inget mindre än en eller annan katastrof, ett ekologiskt eller finansiellt sammanbrott eller något i den stilen. Han använder gärna bibliska citat och det passar väl in i den här genren: Gören bättring den yttersta dagen är nära. Antagligen vet Zizek att det inte blir så mycket av det. Däremot blir det en del av hans ständiga kommenterande av världens elände. Zizek roar sin publik genom sinnrika påfund och det lever han väl på: Zizek är en kul kille.

 

I konstens värld har Moderna Museets Vänners Skulpturpris tilldelats Klara Lidén. En av jurymedlemmarna, Ulf Rollof, kommenterade pristagerskan med följande vackra ord: “Lidén erbjuder oss, som fortfarande tror på konsten, en väg ut ur det kompakta mörker som omger de som inte tror på något eller vågar lita på någon.” Frasen bör noteras får återanvändning, testa t ex med att byta ut Lidén mot Vilks. Det går naturligtvis lika bra med vilken annan konstnär som helst.

 

Visst går det bra för Lidén, en street artist som kom in från kylan och blev chic i konstvärlden genom sitt politiska ”motstånd”. Hennes genombrott kom med Berlinbiennalen 2006 och hennes video Paralyzed från 2003 som visades där (den finns inte längre på nätet men det är den där hon busar i en tunnelbanevagn i Stockholm). Lidén är fyndig och har en markant profil. Och hon befinner sig så nära det konstnärliga geniet som man kan komma. Om en sådan roll är ironisk eller faktisk är inte alldeles lätt att avgöra. Se presentationen av henne i Jeu de Paume och döm själv. Valet kan inte ha varit svårt, ett rent Moderna Museet val. Birnbaum har satsat på Nathalie Djurberg och sedan på Klara Lidén. Och mina läsare vet hur de står på artfacts. Djurberg fallande på 448 och Lidén stigande på 570, nu svensktoppens etta och tvåa. Antagligen är det så att Djurberg har gjort sitt bästa medan Lidén har ett stycke kvar.

 

En fråga som uppenbarar sig när man följer stjärnskotten är om det kommer att bli några mera varaktiga svenska konstinsatser på internationell nivå. Jag tänker då i konsthistoriska termer eftersom jag fortfarande tror att man inte kan klara sig utan en sådan referensram. Det system vi har haft hittills har lämnat utrymme åt konstnärer på två nivåer, dels den internationella och dels den nationella. Skriver man en svensk konsthistoria borde både Djurberg och Lidén kunna få en plats men det lilla problemet är vad en svensk konsthistoria kan representera idag när många konstnärer har mycket lite att göra med sitt hemland. Kommer man ändå att hålla fast vid nationalitetstanken på samma sätt som man gör inom sporten? En möjlig lösning är att svensk konsthistoria handlar om sådant som händer i Sverige, hur internationell man än är finns det en svensk konstscen och de flesta svenska konstnärer har sin huvudsakliga verksamhet i Sverige. Det kan vara så att internationella svenska konstnärer, verksamma i utlandet, utövar ett betydande inflytande på den svenska konsten och att de den vägen kan motiveras en plats. Om man i antinationalistisk anda vill avvisa svensk konsthistoria, får man räkna med att praktiskt taget alla svenska konstnärer drunknar i världsflödet. I ett sådant fall blir det konsthandeln som får ta hand om svensk konsthistoria: Svenska konstnärer säljer bäst i Sverige.

Klara Lidén Merchant Arch 2012

 

 

Det här inlägget postades i Böcker, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på 1396: Politikens eskatologi och konstens soptunnor

  1. CeDe skriver:

    “Jag har alltid varit bättre än någonsin”.

    Sagt av Zlatan!

  2. anon skriver:

    Bra sagt CeDe.

    Det är ett tydligt svar på Lars förvirring inför samtiden. Är Zlatan svensk? Eller Fransk? Eller Bosnier? Eller Kroat? Eller rentav Holländare där hans varumärke är registrerat? Hur menar Lars att en Svensk idrottshistoria är möjlig, eller, föralldel, en svensk konsthistoria?

    Världen är inte längre konstituerad enligt modernismens principer. Inte ekonomi, migration eller ekologi. Läs Saskia Sassens långa betydande arbeten om just detta.

    Förstå inte heller konst genom den institutionella teorin. Se den snarare genom strategisk separatism. Ett begrepp Klara är väl förtrogen med. Institution är i samtiden en temporär historia. Något som skapas för ett specifikt syfte under en begränsad tid. Om detta är det globala kapitalet och de finansiella marknaderna väl förtroget med. Stå aldrig still på en punkt. Var alltid i rörelse.

    Lästips: The Fiction of the Contemporary, Peter Osborne

  3. Per Grunditz skriver:

    Zizek kanske får rätt, är det inte en västerländsk tradition att placera sina storvulna epoker emellan just bibliska katastrofer? Sovjets kollaps bedöms ju ibland som en världshistorisk händelse i paritet med Roms fall och det var ju inte så länge sedan. Sovjet alltså.

  4. Lars Vilks skriver:

    Jämförelsen med Rom är nog inte den bästa. När föll romarriket? 1492? Hur man än vänder på det så hade det redan försvunnit när det föll.

  5. CeDe skriver:

    1492 – var det inte året då Cristofo Colombo upptäckte Amerika? Vad jag “minns”!

  6. CeDe skriver:

    anon: Hur menar Lars att en Svensk idrottshistoria är möjlig, eller, föralldel, en svensk konsthistoria?

    Helt logiskt tänk. Inget svenskt kan existera för den som förnekar Sveriges existens.

  7. Krister skriver:

    “Om romarrikets uppgång och fall” har man skrivit om sedan det föll och dragit paralleller till andra riken såsom det Brittiska. Montesquieu och Adam Smith på 1700-talet bl.a.konstaterar att orsaken alltid kommer inifrån, t.ex. genom att man beskattar folket alltmer för att skydda sig mot yttre hot. Stabilitet är omöjligt att uppnå och kontraproduktivt i sin strävan.

    Det finns en del riken och samhällssystem som börjar hänga löst här och nu.

  8. Cecilia skriver:

    Lars Vilks,

    Har romarriket fallit? Det har gått mig förbi. Å andra sidan, så har jag aldrig brytt så värst mycket om att vara så värst dagsuppdaterad.
    Så Zizek verkar ju faktiskt vara en kul kille. För hans filosofiska jag, är säkert mer intressant än hans publikfriande dito?

    PS till Per Grunditz. Murens fall ligger väl inom romarrikets era? Dvs att det skulle vara lika “stort”, är väl mest det gamla vanliga; att tillmäta sig själv/nuet stor betydelse, i paritet med accepterade… historiska….. händelser (glad)?

  9. Cecilia skriver:

    PPS till Pere Grunditz.
    Accepterade historiska händelser, som utgör den historia de är en del av, Menade jag förstås.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.