1698: Radikal fantasi

Göteborgsbiennalen förbereder sig. Den 7 september är det dags igen. Förra gången det begav sig råkade jag ofrivilligt och djupt oönskat bli huvudpersonen men så illa skall det väl inte behöva gå den här gången. Vi får inrikta oss på en helt vanlig biennal och dess bekymmer.

 

Ty det är så att biennaler kretsar kring i huvudsak två problem. Dels handlar det om den mer eller mindre uttalade politiska aktivismen. Arrangörerna i Göteborg deklarerar (det går inte att länka direkt till texten), inte helt oväntat, sitt motstånd mot nyliberalismen. Dels handlar det om att visa konstens alldeles speciella förmåga att bemöta dagens eländiga världsbild. Biennalens påbud är lek och radikal fantasi. Detta kan förefalla något nattståndet då dessa företeelser har valsat runt ett bra tag i biennalvärlden. Leken i konsten är väl främst hämtat från Johan Huizingas skrift Homo Ludens från 1938 vilken dock fick sitt genomslag i konsten först under 1960-talet. Leken i konsten återkommer med jämna mellanrum. ”Radikal fantasi” lovar lite mer men här hejdar sig textskribenterna med meningen ”Vad är egentligen radikal fantasi?” Så får man nöja sig med att driva kampen om fantasin eftersom man menar att nyliberalismen är ett hot mot denna företeelse.

 

Det är inte lätt att skriva en introduktion till en biennal med den magra kost som samtidskonsten har att erbjuda i ämnet vad konsten kan och skall. Emellertid brukar inte denna svårighet hindra att det kan visas intressant konst. En av deltagarna är samtidskonstens ledande provokatörer, Santiago Sierra (rankad 157). Sierra har lyckats med att bibehålla denna delikata roll under många år men det är klart att konstvärldens eftertryckliga erkännande gör hans provokationer tämligen stillsamma. Som det alltid är, är det svårt att nå utanför konstvärlden. Paradoxen är välkänd, når konstnären ut blir det nästan alltid fel. Det videoverk som skall visas på Göteborgsbiennalen, Los encargados, kan man se här. Något av hans bättre är det knappast. Visserligen en behjärtansvärd och populär kommentar till Spaniens ekonomiska kris men med en förlamande entydighet och utan någon påtaglig verkan. Sierra samarbetar i detta arbete med Jorge Galindo (5.977) som har målat ett antal spanska statsledare. Dessa stora målningar kördes i procession genom Madrid liksom i ett begravningståg. Svagheten ligger alltså att man kan säga ”så träffande pricksäkert” – och så är man klar med det. Bakom produktionen står det välkända Madridgalleriet Helga de Alvear och så får vi den besvärliga frågan huruvida galleriet skall räknas som en del av nyliberalismen, gammal hederlig kapitalism eller något annat.

 

Redan nu visar Göteborgsbiennalen sin överväldigande pedagogiska inriktning genom att till punkt och pricka slå fast vad Los encargados handlar om:

”I videon ser vi svarta limousiner på en av Madrids huvudgator. Det liknar ett begravningståg. På taken har bilarna upp-och-nervända porträtt av flera spanska presidenter. Det är en symbolisk halshuggning. Efter en stund vänds hela filmen upp-och-ner. Videon en allvarlig anklagelse om statsmäns korruption i poetisk form. Budskapet är tydligt: makthavarna är politiskt döda eftersom samhällskontraktet för länge sedan brutits och ingen längre tror på politikerna.”

 

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori. Bokmärk permalänken.

7 svar på 1698: Radikal fantasi

  1. Stefan Edlund skriver:

    Nya begrepp, samma brist på verklig konstnärlig frihet. Skrattretande hur PK-maffian håller på och konstrar och försöker få till det att det ska se bra ut. Ja, det är sant. Visst är den “radikala fantasin” en radikal fantasi.

    Det senaste med porträtten, verkar enbart vara en löjlig parodi på sig självt. Så övertydlig, att den blir ett groteskt skämt.

  2. CeDe skriver:

    Radikal fantasi – kan det vara att få något annat än kapitalismen att betala kalaset?

  3. anon skriver:

    Menar du lars att nyliberalismen inte existerar? Och om du nu tycker att den gör det, innebär det då att du inte tycker den innehåller problem? Eller, om den gör det, håller du inte med om problemformuleringarna? Och i så fall, vad är det du inte håller med om? Och om du nu kan formulera det, varför presenterar du inte detta som konst? Om du har gedigna tankar kring detta och kan formulera det i konst så stiger du nog ett tusental placeringar på artfact.

  4. Lars Vilks skriver:

    anon. En stor och intressant fråga. Jag skall svara i morgon.

  5. Stefan Edlund skriver:

    CeDe. Radikal fantasi, är öppehet utan stängda begränsande portar. Oberoende av korrekthet. Oberoende av kapital. Sann frihet, för frihetens skull.

    Här något kul att läsa för er alla.

    http://petterssonsblogg.se/2013/06/27/lange-leve-konsten-i-malmo/

  6. CeDe skriver:

    Stefan Edlund:

    CeDe. Radikal fantasi, är öppehet utan stängda begränsande portar. Oberoende av korrekthet. Oberoende av kapital. Sann frihet, för frihetens skull.

    – En utopi, med andra ord –

    Radikal från radice/rot. Att fantisera om att förändra något från roten måste då ersättas av någon ny ide som då blir begränsad av det nya påfundet.
    Och kapital klarar sig ingen utan.

  7. Konst som politiskt verktyg är stumt. Ett konstverk som säger enbart det som redan står klart för tanken saknar intresse, har Hegel anmärkt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.