1699: I neoliberalismens era

Signaturen ”anon” hade några funderingar kring min syn på neoliberalismen:

”Menar du Lars att nyliberalismen inte existerar? Och om du nu tycker att den gör det, innebär det då att du inte tycker den innehåller problem? Eller, om den gör det, håller du inte med om problemformuleringarna? Och i så fall, vad är det du inte håller med om? Och om du nu kan formulera det, varför presenterar du inte detta som konst? Om du har gedigna tankar kring detta och kan formulera det i konst så stiger du nog ett tusental placeringar på artfact.”

För att börja bakifrån. Att göra karriär i konstvärlden handlar framför allt om att ha kontakter och tillgång till nätverk – och att följa de linjer som finns uppdragna i verksamheten. Det är förstås möjligt att jag skulle kunna anpassa mig till konventionerna och bygga upp nödvändiga bekantskaper men till vad skulle det tjäna? Och dessutom är jag redan svartlistad varför det säkert skulle ta väldigt lång tid att ta mig in i systemet. Och vad som skulle sägas om neoliberalismen kan inte varieras för mycket. Neoliberalismen är en tillgång för konsten eftersom den där finner sin fiende och försöker definiera sin motpol. Naturligtvis är det lite si och så med utfallet mot neoliberalismen eftersom konstmarknaden knappast kan ses som något annat än en del av denna. Då dessutom den helt övervägande delen av framgångsrika konstnärer får sin utkomst av gallerier och då de lanseras genom konstmässorna är det en besvärlig position. Emellertid kan man sluta leden till the happy few som idealistiskt kämpar mot kapitalet.

Med neoliberalismen menar vi väl den hållning som innebär ett tänkande i vinstmaximering och ett nyttiggörande av allt som kan tänkas bli en del av kapitalismen. Men det är svårare än så. På folkhemmets tid var det inte aktuellt eftersom det var goda tider med avsevärda marginaler som kunde användas till välstånd och social upprustning. När julgransplundringen var över var det inte mycket annat att göra än att strama åt. Man insåg också att tanken att det är politiken som bestämmer alltid är en illusion. Marknaden bestämmer vad som är möjligt och när vi nu har fått en global marknad är konkurrensen något annat än då den var en långt mer lokal företeelse. Så jag menar, och det är väl inte särskilt originellt, att neoliberalismen är en mer eller mindre oundviklig sida av kapitalismen. Man kan också se att politiken inte kan göra mycket åt saken eftersom dess starka kort är frågan ”Vem skall betala?” Det man kan göra är det man brukar göra gentemot kapitalismens härjningar, att mildra effekterna så gott det går.

Neoliberalismen är vår tids värld, utsprungen ur den postmoderna eran då vänsterrörelserna förlorade sina hägringar. I denna värld finns också sådana företeelser som att förklara och förstå allting, en värld av till synes enastående rationalitet. Och då ingår också den av konstvärlden illa sedda frågan om vad konsten skall vara bra för. Eftersom det inte finns något bra svar på den frågan förvandlas också konsten till ett ekonomiskt räknestycke där konstnärerna rekommenderas att bli entreprenörer och (för de flesta) bedriva en konkursmässig verksamhet. Denna världsbild är dock en metafysisk historia; minst av allt rationell eftersom den endast kan ägna sig åt oändliga utredningar i detaljfrågor.

För konstens del kan man inte tala om någon större kris. Det vimlar av konstnärer och nya kommer till trotsande alla marknadsförutsättningar. Man kan inte heller klaga på att konsten som social kritik skulle bära ett särskilt lidande. De konstnärer som uppbär stöd och stipendier hämtas huvudsakligen från den kategorin. Dessutom är den kritik mot neoliberalismen som kommer härifrån inget som besvärar systemet. Snarare pikant och ett bevis på hur tolerant denna struktur kan vara.