1594: Konstdomare om askskandalen

Hausswolffs äventyr med askugnen ger möjlighet att se lite närmare på hur konstvärlden hanterar moraliska problem och dess förhållande till skandalkonst. Som man kunde förvänta sig kom ett mera samlat uttalande från konstvärldens kritiker. P1 gjorde ett inslag med Mårten Arndtzén och Tor Billgren (som recenserat utställningen i Sydsvenskan). Arndtzén är utan tvekan en fullvärdig representant för den internationella samtidskonsten och det han säger är, vill jag påstå, det som gäller i den världen. Det är moraliskt förkastligt att använda döda människors aska i ett konstverk, menar Arndtzén, och jag kan inte tänka mig att någon annan relevant representant skulle ha en avvikande uppfattning. Ett sådant konstverk är otänkbart på seriösa konsthallar och på biennaler. Peter Ekström (jag återkommer snart till honom) borde lystra en smula på det här sedan vi så länge har diskuterat konst och moral. Min beskrivning av konstvärldens beteende är precis det som framkommer här, konstvärlden gör den moraliska bedömningen. Konstnären kan ta sitt ansvar och i det här fallet gör Hausswolff det med sin deklaration. Han har sedan konsekvent vägrat att uttala sig. Det är ett ganska vanligt beteende för konstnärer. Dessutom är det nog klokt. Han kan näppeligen ändra på något genom ett uttalande. Hausswolff har velat väl men handlat (i konstvärldens ögon) fel. Därtill kan han anklagas för att spekulera i en skandal. Arndtzén antyder att det i Hausswolffs verk finns en sådan böjelse medan Billgren tror att Hausswolff har agerat naivt. Arndtzén är välbekant med vad som gäller och tillägger att det i undantagsfall kan vara försvarligt att använda sig av sådant som är moraliskt förkastligt. Som exempel nämner han Pål Hollenders film Bye Buy Beauty. Denna film handlar om det svenska torskandet i Baltikum men Hollender framträder själv som kund. I konstvärlden, liksom i världen utanför, är en sådan handling moraliskt förkastlig även om den skulle tjäna ett gott syfte. Trots detta kan Hollender försvaras.

De båda kritikerna är trötta på konstskandaler och ger därmed uttryck för precis vad som gäller i konstvärlden. Konstskandalen är en avvikelse vars kvalitet esomoftast är tvivelaktig och som bärs fram av medierna. Skandalverket dras ur sin konstkontext och blir ett lovligt villebråd för ett generellt tyckande och politiserande. För konstens del brukar det nästan alltid bli en hopplös debatt om det gjorda är konst eller inte. Här får jag dock skjuta in att det finns ett klart utrymme för konstvärldens ”korrekta” skandaler. Verk som skandaliserar makthavare och kapitalistiska eller rasistiska strukturer är säkert mer än välkomna. Men sådana skandaler är svåra att få fart på.

Radioinslaget må vara en illustration till det jag försökt förklara för Peter Ekström, men det är svårt att nå fram till den mannen. I ett nytt inlägg har han fått för sig att jag betraktar den institutionella teorin som en religion därför att jag har åberopat den angående hur man skall beskriva konstvärldens sätt att hantera moral. Jag har inte talat om någon absolut sanning utan om att den ger en rimlig beskrivning av realiteterna. Nu kan Ekström lyssna på konstdomarna i P1 och själv fundera på vad som gäller. Fast jag är klar över att det inte är lätt att förstå hur den institutionella konstteorin fungerar. Den version som jag presenterade i min bok Art bygger dessutom inte på det som Ekström har fått för sig, ”besvärande cirkelbevisning”.

Efter många om och men har Ekström gått med på att det finns en elit i konstvärlden men han tillägger att den inte har rätt att bestämma vad som är konst. Ja, ibland känns det tröttsamt att älta för Ekström, men jag tar mig samman: Eliten bestämmer inte vad som är konst eftersom den saken är tämligen ointressant. Den bestämmer vad som är bra konst. Den gör det med maktens rätt: Vad som gäller, det gäller och om man inte fattar det, fattar man inte hur samtidskonsten är uppbyggd. Ekström vill påpeka att det finns avvikelser från konsensus och gör en uppräkning av konstnärer som skall representera andra synsätt. Jodå, det finns många avvikare men problemet är att de inte rubbar den giltiga konsensus som gäller för elittrupperna. De konstnärer han räknar upp befinner sig inte där, flera av dem kan placeras i den klassiska figurationen och den lär inte skörda några avsevärda lagrar men klarar sig utmärkt som subvärld. Ekströms avvikare kan betraktas som kuriositeter, den verkliga utmaningen ligger nog där man kan förvänta sig: Modernisterna. Det är en mäktig rörelse som även efter att den har förlorat sin dominans och definitionsmakt fortsätter att verka. En tänkbar förändring framöver är en fortsättning av den trend som har pågått en längre tid, nämligen att modernisterna har närmat sig samtidskonstens socialkritiska temadiskurser. Omvänt har den internationella samtidskonsten en dragning och fascination för modernismen som den hittills alltid har fått odla med markerad distans. Det är inte omöjligt att det uppstår fler band mellan dessa två entiteter.

Slutligen måste jag svara på Ekströms anklagelse: ”har jag fäst mig vid Vilks ovilja att stå för den konst han släpper ut i världen.” Vi kan först slå fast att om det skulle vara så är jag inte det enda aktuella namnet som agerar på ett sådant sätt. Men jag vill ändå mena att jag har stått upp för vad jag har gjort. Inga ursäkter, inga tillbakadragande, jag står med full övertygelse för att religiösa auktoriteter skall kunna ifrågasättas och förlöjligas. Och jag väjer inte heller för att mitt projekt dras in i samtidens rasisthysteri. Men, som sagt, vad jag hävdar och står upp för har ingen större betydelse, konstvärlden avgör vad som gäller och i världen utanför styr mediebilden. Sådan är verkligheten och den beskrivningen bygger inte på någon religiös övertygelse.