1593: Skandalens plats

Uppståndelsen kring Hausswolffs askakvarell aktualiserar Dan Jönssons bok Estetisk rensning. I den menar han att vår tids bestående konst är den som tränger fram genom medierna. Kanske är det befogat att tala om mediekonst som en särskild del av samtidskonsten. Mediekonsten består inte enbart av skandalerna, dessa är trots allt utomordentligt sällsynta i förhållande till utbudet. Uppmärksamhet, dock med liten eller ingen respons från publiken, skapas också av konstmarknaden. Det finns ett betydande nyhetsvärde i att rapportera om nya prisrekord på auktioner eller från konstmässor med köpvilliga besökare. En anpassning till medieintresset utgörs av de numera talrika pristävlingarna. Venedigbiennalens främsta nyhet är vem som har vunnit guld- och silvermedaljerna, Turnerpriset har etablerat sig som en internationell angelägenhet. Intressantast är dock skandalen eftersom den har sin modernistiska historia. Skandalen fungerade under modernismens historia som ett självklart utslag av konstens progression. Idag ser vi inte längre detta. Elittruppernas progression sker stillsamt och kvalitetssäkrat, dock med ständiga påståenden om ”överskridande” och ”provokation”. Men det stannar vid påståendets förhoppning. De kritiker eller journalister som befinner sig i den retoriken är aldrig själva drabbade utan tänker sig någon annan som skulle kunna reagera – men dessa uteblir.

 

Konstskandaler utgör emellertid en brokig skara och steget in i det konsthistoriska arkivet är långt ifrån självklart. Årets kandidater är tre*: Makode Linde med sin blackfacetårta i april, Karl Fredrik Mattssons kungamynt och alltså Carl Michael von Hausswolff. Av dessa befinner sig Hausswolff i en klass för sig. Han är en av våra mest etablerade internationella samtidskonstnärer. Men med askakvarellen har skapat en händelse och identitet långt utanför konstvärlden. Han kan räkna med att det inslaget alltid kommer att förfölja honom: ”Han med askan”. Vad som återstår är hur konstvärlden kommer att uppfatta projektet. Sannolikt kommer man i de kretsarna inte att se det som något av hans centrala verk men samtidigt måste man böja sig för det intressanta i det mediala genomslaget. Makode Linde hade en utomordentlig timing och var naturligtvis rätt man för att genomföra tårtan. Som tidstypiskt (och i ordets rätta mening ”överskridande”) exempel är det inte omöjligt att Lindes insats blir bestående. Mattsson torde ha för svag anknytning till konstvärlden för att kunna vinna en plats i hågkomstens parnass.

 

Angående Hausswolff har det alltså tillkommit att utställningen i Lund har stängts. Det blev alltså samma avslutning som för Santiago Sierra utanför Köln 2006. Hans förvandling av en tidigare synagoga till en gaskammare rönte samma öde efter ett par dagar. Vidare har förundersökningen om brott, som man kunde förvänta sig, lagts ner. Om det inte rullar igång nya procedurer betyder det förmodligen att processen har passerat sin klimax. Det som är intressant med hela saken är den indignationsvåg som Hausswolff drog igång. Det torde vara uppenbart att konstnären är ute i ett gott syfte. Man kan även säga att syftet uppnåtts genom att hans verk har förstärkt hågkomsten av Förintelsen. Det ligger något av tidens tecken i att så många jagade konstnären med invektiv och insinuationer medan Förintelseförnekare och antisemiter ständigt lyckas komma undan. Verket kan diskuteras i den terminologin samtidigt som det visar hur medieexponeringen mekanik sätter igång en klagomur av internationell omfattning.

 

Mitt bidrag till årets skandaler ”Konferensen”, räknar jag inte som självständigt. Det utgör ett avsnitt av RH-projektet. För övrigt har det bildats en stödkommitté för den där Vilks.

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på 1593: Skandalens plats

  1. CeDe skriver:

    Äntligen! En stödkommitté för den där Vilks. Kanske har mitt lilla upprop om ekonomiskt stöd till konstnären haft en viss påverkan. Hur som så är det ett jättebra initiativ och jag vill bara säga: stöd detta mina kommentarskollegor. Beklaglig är dock att det inte finns något liknande företag här. Men Sverige
    är ju som Sverige är, inget nytt under solen.
    Fick tillbaka lite på skatten, så jag sätter in några kronor på det uppgivna Nordea-kontot.

  2. Johan skriver:

    Kasta om bokstäverna i estetisk resning, så blir det etnisk rensning.

    Skandaler idag är det som provocerar det självgoda PK-etablissemanget. Deras sjukliga räddsla för att beröra eller ens beskriva det främmande. Det ska enligt dem lämnas i fred att leva sitt eget liv och får inte ens nämnas, utan är obenämbart.

    Men det är det som är konstens uppgift, att visa på skevheterna i denna rigida syn.

    Att provocera den förtryckande frihetsberövande makten i sin stela utövning, som begränsar människors liv och uttryckssätt.

    Därför är såna som du livsviktiga för samhällslivet Lars, om inte “Sovjetica revolutionärsromantica” ska bre ut sig som uppifrån proklamerad dogm.

  3. CeDe skriver:

    Johan, du kan säkert ha rätt i att konsten kan bidra med opinion, men i den problematiken du beskriver så är det nog mest politisk opposition som saknas.

  4. Johan skriver:

    Konsten är modet före politiken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.