1480: I trevlig väntan på skandalen

En gång, och inte för så länge sedan, var konstens ordning i all sin enkelhet samlad kring målaren. Och målaren målade landskap på sommaren, modell och stilleben under vintern. Med den systematiken löste man konstens formella innehåll. Formen var på den tiden saken och utgjorde dessutom dess egentliga innehåll.

 

År 2012 är den modellen helt oanvändbar, åtminstone i tongivande kretsar. En enkel översättning av den äldre modellen skulle ge följande resultat: Landskap = Miljöpolitik, Stilleben = Kapitalistisk Konsumtion, Modell = Genusproblematik.

 

När vi i konstvärlden emotser Manifesta och Documenta kan det vara värt att något fundera över förutsättningarna. Knappast någon förväntar sig att möta något annat än det som redan förekommit på åtskilliga menyer. Variationerna kan dock göras hur många som helst. Jag tror inte att Manifesta kommer att lägga till särskilt mycket. Documenta kommer dock sannolikt att spegla konstens tillstånd med stor undersökningstäckning av de flesta aktuella konflikter och samtidsproblematik. Säkert också med överväldigande visuell gestaltning. Det kommer inte heller att saknas planteringar, meteorer, koklockor, parkomgestaltningar, interaktiv teatergrotta, Volkswagenfärger osv.

 

Carolyn Christov-Bakargiev har visat något av sina hårda nypor när hon reagerade med ilska över den katolska kyrkans installation av den välkände Stephan Balkenhol. Den fick hon inte stopp på vilket hon däremot lyckades med när den evangeliska kyrkan gjorde ett försök med en installation av Gregor Schneider. Ett mera taktiskt drag är att hon har tagit med Julietta Aranda och Anton Vidokle från e-flux Journals redaktion. Dessa tongivande konstaktivister deltar med ett antikapitalistisk projekt och så är det hålet täckt.

 

Förutom att avnjuta denna stora show a la Eurovision Song Contest (vilka verk kommer att bli publikfavoriterna?), vad skall man se efter om man vill ha något mer? Kanske bärs Documenta fram av sitt aviserade tema som aktivism mot konsumtionssamhället men jämfört med Berlinbiennalen kommer man nog inte ifrån att det politiska serveras i lagom och väl inpackade doseringar. Den ovannämnda äldre modellen kunde luta sig mot det enkla trosfaktum att formestetiken var bärande. Men den bär inte längre. Och när det gäller den politiska aktivismen skall det mycket övertygelse till för att tro att den har någon verklig betydelse.

 

 

Det här inlägget postades i Biennaler, Tillståndet i konsten 2012. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.