Svenska språket har berikats med ett nytt substantiv, ”breivikare”, realgenus, utan ändelse i pluralis. Ordet används främst av starkt profilerade vänstersympatisörer och betecknar personer som på ett eller annat sätt delar någon eller några av de många åsikter som den för massmord åtalade Breivik har framfört. Även som generell beteckning för dem som står till höger om vänster. Journalisten och författaren Jesper Högström argumenterar (Expressen) för att denna tillämpning bör undvikas. Han vill införa en ny regel i kulturdebatten ”nästa som nämner Anders Behring Breivik har förlorat”. Man kan dock ana att detta förslag inte kommer att efterlevas.
I konstsammanhang föreställer jag mig att uttrycket ”breivikare” skulle framstå som alltför vulgärt. Men det finns andra sätt att närma sig saken. Breiviks massmord används som ett medel i kampen mot alla former av högervindar och kapitalism. Konstskribenterna har, såvitt jag har kunnat märka, varit återhållsamma med denna symbolretorik. Fredrik Svensk fann dock ett tillfälle i sin recension ”Tillbaka till Utøya” (Aftonbladet) av Gerhard Nordströms utställning på konsthallen i Malmö. Han närmar sig ämnet, något mera sofistikerat. i synekdokens form: ”Till sist måste nämnas att målningar som Eftermiddagssol i hagen, eller Utflykt i det gröna fått en fasansfull aktualitet i ljuset av landskapsfotografierna från Utöya, den 22 juli 2011. Smärtsamt.” Tanken är väl här att man skall se en parallell mellan USA:s krigföring i Vietnam och Breiviks dåd. Sådan är den, den alltomflygande högervinden.
Gerhard Nordström: Utflykt i det gröna 1972
Glad hjärtans dag! Från ett hjärta som klappar för Dig.
Bilden föreställer med stor sannolikhet en scen ur filmen Week End (1967), av Jean-Luc Godard.