Del 1384: Abstraktionen och politiken

Tensta konsthall annonserar en fortsättning på de abstrakta tendenserna i projektet Abstract Possible. Tre sådana skall vara framträdande i dagens konst:

 

”I utställningen lyfts tre tendenser som är framträdande i dagens konst fram: formell abstraktion, ekonomisk abstraktion och “tillbakadragande” (ab strahere är latin för att dra sig tillbaka). Den formella abstraktionen innefattar måleri, skulptur och installationer som bygger på abstrakta formspråk, främst geometrisk abstraktion som ofta pekar tillbaka till det klassiska avantgardets utveckling av ett för tiden helt nytt visuellt uttryck. Den ekonomiska abstraktionen berör konst och ekonomi och tar bl a upp pengars genuint abstrakta värde. “Tillbakadragandet” refererar till den våg av konstnärsinitiativ som under de senaste 15 åren valt att ställa sig vid sidan av det vi kan kalla “mainstream”, med syfte att skapa en högre grad av självbestämmande för konstnärerna.”

 

I detta komplexa socialkritiska projekt är användningen av begreppet ”mainstream” det som intresserar mig mest. Det förefaller rimligt att anta att Maria Lind, som sannolikt är textskribenten, menar ”mainstream” inom den internationella samtidskonsten. Detta ”mainstream” torde då vara något man kan t ex bestämma genom relevanta biennaler, socialkritiska och världsomspännande. Ser man på konstnärerna som deltar i utställningen finner man just sådana. Går det att undvika att betrakta nedanstående artister som något annat än mainstream?

 

Doug Ashford, Claire Barclay, José León Cerrillo, Yto Barrada, Matias Faldbakken, Priscila Fernandes, Zachary Formwalt, Liam Gillick/Anton Vidokle, Goldin+Senneby, Wade Guyton, Iman Issa, Gunilla Klingberg, Dorit Margreiter, Åsa Norberg/Jennie Sundén, Mai-Thu Perret, Falke Pisano, Walid Raad, Emily Roysdon, Tommy Stöckel, Mika Tajima, Haegue Yang

 

Hela gänget är med i biennalkarusellen och hur ställer man sig bredvid denna? Biennalerna och andra liknande utställningar vill mer än gärna ha konstnärer som skapar alternativa möjligheter. Och vad är det för självbestämmande som konstnärerna skall bestämma? Den politiska agendan är fix och färdig. Det är också svårt att se att man ser curatorn som det svåra hindret eftersom denne också är med på samma noter.

Doug Ashford: Common Thinking, 2008

 

Abstraktionen är nu tänkt att läsas i ett marxistiskt perspektiv:

 

”The concept of abstraction has also—within a Marxist framework—been applied to all relations within a capitalist system. As of late, this has been extended to the logic and distortion of scale engendered by the post-Fordist/late capitalist economy. Working conditions, and conditions of production, are other pertinent points of reference here. All this is happening within a culture and an economy in which we literally “live under abstraction,” although the economic recession has more recently called such abstraction into relief. Or as the art critic and theoretician Sven Lütticken recently put it “We are the natives of abstraction.” In that case we have to acknowledge abstraction as omnipresent, not unlike the ideal of transparency in liberal democracies. What is the potential of abstraction in such a contested territory?”

 

 

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

51 svar på Del 1384: Abstraktionen och politiken

  1. Cecilia skriver:

    Så de religiösa imperativen var svårbeskrivna, antar jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.